Cykelhjälm på eller av - det är inte frågan

Sedan förra året är det lag på att barn under 15 ska ha hjälm. Nu har sossarna föreslagit att även personer över 15 år enligt lag ska tvingas ha cykelhjälm när de cyklar. Cykelolyckor som leder till allvarliga skallskador kan minskas radikalt om alla bär hjälm. Såklart ska man ha hjälm på sig när man cyklar, precis lika självklart som man ska ha hjälm när man rider och flytväst när man är ute och seglar. Det är väl inget konstigt? Att skylla på att det är fult eller sabbar frillan är ju lika förbålt dumt som att tro att man kan se på en 4 dagar gammal bebis ifall den har pappas näsa. Usch, vilket fuuul bebis Jolie och Pitt har fått i så fall.

Men jag tycker likafullt inte att det ska vara lag på cykelhjälm för personer över 15 år. Det ska inte behöva finnas såna dumma lagar. Ska man lagstifta mot inmundigande av flugsvamp också? Man kanske inte ens borde få plocka dom!? Det ska inte slösas en enda nanosekund på att utreda och förbereda lagförslag av det här slaget. Det är sånt slöseri med resurser att man baxnar. Sluta utred och förbered så mycket och GÖR NÅT. Just do it!

Och hur ska lagen efterlevas? Ska vi har undercoversnutar i buskarna som plockar in vuxna personer utan cykelhjälm på väg till jobbet? Fatta vilket resursslöseri när det finns kilometerhöga travar av outredda grova brott, nedlagda förundersökningar på grund av brist på bevis (för polisen hann inte komma och hämta bevisen i tid) och rättsosäkerhet som i fallet Joy Rahman.

Äntligen slipper man blottarna

Finns det något mer störande än människor som pladdrar jättehögt i sina mobiltelefoner? Det är egoistiskt att utan att fråga inkräkta på någon annans space.

När jag sitter på väg hem från jobbet vill jag ta tillfället i akt och innan hämta på dagis-kaoset startar sitta och koppla av. Jag vill inte höra nån snubbe sitta och högt orera om sina senaste landvinningar (på jobbet såklart) eller få en fnittrig rapport från tjejmiddagen. Jag vill kanske läsa en bok och inte höra hur mat ska inköpas inför en skolresa, eller vilka som är allergiska mot gluten och laktos. Jag kanske vill bläddra i nån av gratistidningarna utan att störas av att nån läser högt ur nån datorkatalog!

Bu för alla mobilblottare! Lär dig prata tyst (GSM-tidens sprakande är over och man behöver inte gasta som det var motvind i telefonen). Överväg att låta bli telefonen - det går faktiskt att vara oanträffbar ibland.

Nu skriver aftonbladet att mobilfria zoner införs i tunnelbanan Jippi!

Ebba är inget geni

Nej, Ebba von Sydow har inte i mina ögon uppnått genistatus när hon försvarar sin boks nymornade moralism med att berätta vad som funkar. Trashig, blonderad och supersizad funkar inte. Måttlighet vad gäller alkoholintag och sexutsvävningar funkar. 50-talets hemmafru känns inte alls långt borta.

Suck, kvinnlig frigörelse känns avlägsen.

Att "det funkar" Ebba, beror på att du förespråkar en stil och ett sätt som inte utmanar de rådande normerna som trycker ner kvinnor i de vanliga rollerna hora eller madonna. Du spelar på motståndarnas planhalva och slår inte alls ett slag för tjejerna som du påstår att du vill göra. Dina råd begränsar tjejer. Jag tror att de flesta svenska tjejer och kvinnor vill ha fler valmöjligheter, inte tvingas välja hora eller madonnarollen. Vi vill ha frihet att kunna mixa och matcha som man vill; nätstrumpbyxor och en akademisk examen, sex första dejten och chaneldräkt, bröstförstoring och styrelseproffs.

Vi vill kunna bete oss slampigt och se slampiga ut och ändå vara lika säkra från sexualbrottsligar som skylda, måttfulla kvinnor (enligt Ebba) är.

Lika lite som vi vill bli tvingade att gå självförsvarskurser, aldrig gå ensamma och bära sedesamma kläder för att värja oss från våldtäktsmän så vill vi få reda på vad som "funkar" (dvs inte utmanar patriarkatet) i stil och uppträdande.

Business med livet som insats

Jag kan inte släppa det här med den döde svensken Tomas Olsson på Mount Everest. Jag fattar varför människan utmanar sig själv att göra livsfarliga saker. Det är livsfarligt att bestiga Mount Everst, och då menar jag inte själva klättringen i sig (man dör oavsett om man ramlar 300 meter eller 8848), utan förhållandena med syrebrist och extrem kyla. Sitter man och vilar lite för länge i minus 35 grader kan det vara ett förstadium till den sista vilan. Knatar man på i för hög fart kan lungorna sprängas och man kan få hjärtattack. Om sökandet efter livsfara är drivet av nåt slags uppdrivet manligt ego eller en speciell gen det vet jag inte. Men jag förstår att det finns något driv att utmana, tänja gränser och söka kickar/adrenalinpåslag. Sett ur ett evolutionistiskt perspektiv har det nog varit bra att människan ständigt velat testa och tänja gränser för vad som är möjligt.

Men hur kan vi andra ställa upp på att extremäventyrarna så respektlöst sätter liv på spel? Det känns ju liksom rätt onödigt, mänskligheten har väl inget att vinna på att ytterligare en äventyrare når toppen? Hur kan sponsorerna ge pengar till nån som med ca 10% sannolikhet kommer dö? Jo, för pengarnas skull förstås. Och vem är det som egentligen betalar? Jo, vi som står nedför och låter oss förtjusas och förfasas. Är extremäventyrarna vår tids gladiatorer?

P.S Jag tycker att det finns mer behjärtansvärda insamlingar än att se till att en äventyrare som medvetet riskerat sitt liv flygs hem eller får ett minnesmärke.

Nu ska jag frälsa världen

Jag hade en helt sjuk dröm. Hela drömmen gick ut på att det var av yttersta vikt att berätta för alla att Panini har jättegoda och nyttiga luncher. Inte nog med att jag rusade runt och berättade om denna extatiska upplevelse, jag var också tvungen att se till att alla verkligen förstod storheten i det jag sa. Panini har JÄTTEGODA mackor, speciellt stenugnsbröden.

Så nu ni. Nu ska jag ut och frälsa världen med baguetter!

Kan nån hjälpa mig att tolka detta?

Vad är det med (vissa) män och deras sport?

Äventyrare - Tomas Olsson
Man får skylla sig själv om man med flit riskerar sitt liv i sitt sportutövande, man ska inte har någon särskild rättighet att bli nerplockad och hämtad med helikopter bara för att man utför något som uppfattas som "ädelt" eller hyllas som en "hjälte". Det är inte så att man måste åka skidor ner för nordsidan på Mount Everest där jetvindarna blåst underlaget till blå is. "Äventyrarna" utför inget ädelt (dessutom är de inte ensamma och de bär inte all sin egen packning) och är inte några hjältar. De förbereder sig i tre år, har allsköns utrustning och får BETALT av någon annan. Ädelt vore det att hjälpa något av alla de barn (t.ex i områdena runt Himalaya) som far illa, utnyttjas och till och med dör på grund av fattigdom och förtryck.

Hockey VM
Igår var det viktigt, mycket viktigt för Sverige var i final i hockey VM. Dagen innan var det också viktigt, för då var Sverige i semifinal. Hade finalerna sänts på arbets- eller skoltid hade vi säkert fått ledigt. De som inte kunnat se hade fått SMSrapporter efter varje mål och utvisning. I SVT finns ett program som är nästintill orubbligt återkommande - varje dag klockan 18.00 är det Bolibompa. Enda gången det görs undantag är när vissa sportevenemang sänds - då flyttas barnprogrammen. Vad ger det för signaler? Jo, inget får komma i vägen för sporten.

En annan sak jag funderar över är den här kopplingen mellan vissa sporter och öldrickande. Varför är det ok att dricka öl bara för det är sport på TV'n? Tänk om jag satt hemma en vanlig vardagskväll och ölade till Sex & the city - utan egentligen anledning. Visst skulle det gå, men inte med samma självklarhet som män dricker bira framför tipsextra (eller f'låt tipslördag).

Fotboll i Tyskland
120 000 kvinnor förs årligen in i EU från andra delar av världen för sexuellt utnyttjande. Människor säljs, transporteras och konsumeras av människohandlare, sexturister, porrproducenter och "vanliga män". Oftast är det unga kvinnor och barn från fattiga miljöer som lockas med löften om ett bättre liv medan andra förs hit under tvång. Kriminella nätverk rekryterar och smugglar och på plats blir många av med id-handlingar och pengar. Många drogas och torteras för att brytas ned såväl psykiskt som fysiskt och tvingas sälja sina kroppar om och om igen.

Hur kan det vara viktigare att stå upp för rätten att se män springa efter en boll än att se till att fotbollförbundet säger NEJ till sexslavhandeln med kvinnor och barn? Fotbollsstjärnorna skulle bli riktiga ädla hjältar med en tröja där det stod STOP.

Ett långfinger till ESC

bild svt.se

Trevlig helg!

Varför tar han time-out om han är oskyldig?

Om nu Danielsson är helt oskyldig till de saker han påstås ha gjort annandagen 2004, varför tar han då time out?

Jag tyckte Alexandra Pascalidou gjorde det bra förra året när hon anklagades för att ha spökskrivare. Hon stod pall och behöll sin position. Så gör man om man är oskyldig. Men å andra sidan har inte skribenter och journalister jättelika fallskärmar som löses ut om de avgår fran uppdrag i förtid...

Har livet blivit som du tänkt dig?

Jag har aldrig haft nån egentligen plan i livet. Jag var både imponerad och avundsjuk på de som i gymnasiet hade hela början på karriären utstakad. De som redan som sjuttonåringar visste exakt vad de ville göra i livet. De åkte planenligt till Frankrike, pluggade på Sorbonne och lärde sig massa språk och fick vänner runt om i Europa. Sen kom de hem och började läsa på KTH eller Handels och efter avslutade studier fick de de jobb som de tänkt ut när de var 17. Imponerande, eller hur?

Själv har jag använt bananskalsmetoden kombinerat med lustprincipen. Jag har gjort det som fallit mig in och har haft förmånen att ha en massa tur. Ingen målmedvetenhet eller skicklighet alls. Efter gymnasiet så visste jag...döh.. inte alls vad jag ville göra. Jag satt i kassan på ett ställe som säljer brädor, målarfärgsburkar och takpannor på dagarna, på nätterna var jag på rave (med Linda Skugge har det i efterhand visat sig). Sen pluggade jag lite reklam och media och åkte sedermera till NYC för att praktisera på reklambyrå. NYC är ett helt kapitel för sig själv, det får bli en annan gång. Snabbversionen är att jag fick en passion för storstäder och möten med människor från olika bakgrunder.

Jag kom hem och visste fortfarande inte vad jag ville, så jag.. döh... började jobba på McDonald's. Och det var jättekul, jag tror aldrig jag haft så mycket kul och så många kompisar som då. Ingen prestige, bara kul. Men ett McJobb är inget att bygga ett helt liv på, så jag tog mig i kragen och sökte mig till universitetet.

Media- och Kommunikationsvetenskap blev det då. Efter ett läsår med mördande tråkig kurslitteratur och inga utsikter om att utbildningen skulle bli användbar så fick jag för mig att jag skulle läsa Data- och Systemvetenskap. Sagt och gjort, allt gick som smort, jag har alltid haft oförskämt lätt för mig i skolan.

Precis innan IT-branschens jättelika uppgång (och ännu större ras) så fick jag fast anställning på det enda jobb jag sökte. Av någon outgrundlig anledning gick allt jättebra, cheferna gillade det jobb jag gjorde och mina insatser blev höjda till skyarna. Lönen ökade med 62 % de tre åren jag jobbade där. Hela tiden undrade jag när jag skulle bli påkommen. Allt kändes som det var på låtsas, att jag liksom lekte vuxen som åkte på affärsresor, skrev reseräkningar och ansvarade för komplicerade lösningar hos jättelika kunder.

Sen ledde det ena till det andra, jag träffade min blivande man, fick barn, skaffade hus, landställe, blev feminist, startade eget företag och på den vägen är det. Jag är otroligt lyckad! ;) Detta uttalande ska läsas ironiskt med tanke på att jag aldrig i förväg tänkt hur livet skulle te sig.

Därför kickas tankarna igång när jag i tunnelbanan läser "Har livet blivit som du tänkt dig?" Och man uppmanas bryta upp och flytta till Västra Mälardalen.

Har mitt liv blivit som jag tänkt? Eh...döh.. nej, men å andra sidan har jag ju aldrig tänkt hur det ska bli heller. Jag är nöjd och även om livet känns jäkligt tungt och allt gör ont emellanåt. Jag har alltid utgått från att göra det som faller mig in och haft roligt under tiden. Räcker inte det?

Jag skickar vidare denna fråga som en bloggutmaning till tre andra bloggare. Så "exilmamman", "tankar om stort och smått" och "saker som suger"; Har livet blivit som du tänkt dig?

Länka till det här inlägget och pinga nyligen.se och om du vill utmana någon är du välkommen att göra det. Du som känner dig utmanad (men inte är någon av de tre ovanför) att svara på denna fråga får givetvis plocka upp stafettpinnen och springa åt ditt håll, kom gärna ihåg att länka tillbaka hit.

Vem har smutskastat feminismen?

Expressen har haft en debattserie där man frågat sig om feminismen är död. Linda Skugge fick första stafettpinnen där hon kastade av sig feministepitet för feminism som begrepp har blivit svårt att leva med. -ismen spretar åt för många håll och det är inget bra för karriären, var Skugges skäl. Man förstår Skugge som inte vill KALLA sig feminist, trots att hon förmodligen ÄR det om hon skulle göra ett självtest med frågor som
"Vill du ha lika arbetsvillkor för män och kvinnor?"
"Vill du att flickor och pojkar ska behandlas lika i skolan, få samma sorts uppmärksamhet och lika mycket tid i klassrummet?"
"Vill du att barn ska ha rätt till en trygg relation med båda sina föräldrar?"
"Vill du att kvinnors och flickors situation runt om i världen ska förbättras, t.ex i frågor som hederskultur, fri aborträtt, könsstympning, att flickfoster väljs bort osv?"
"Vill du att människor bemöts utifrån deras intressen, kunskaper och meriter snarare än vad de har mellan bena?"

I ett sånt självtest skulle förmodligen varenda kotte i det här landet svara JA. Alltså är vi alla feminister. Jaja, sen finns det dom som inte vill sätta en etikett på sig själva, istället hävdar att de är humanister och är allmänt oinsatta. Men sen finns det de som säger att de inte vill förknippa sig med ett gäng dårar. Hur många gånger har man inte hört "Gudrun Schyman har kapat ordet feminism och jag vill inte förknippas med en galen kommunist!"?

Vilka är då dessa dårar som smutskastat feminismen, fyllt den med en massa smörja om vad feminism ÄR? Det är inte Gudrun Schyman, det är inte ROKS-Irene, det är inte Tiina Rosenberg eller ens Valerie Solanas.

Det är alla fega satar som känner sig så hotade av faktumet att kvinnor är lika bra och lika mycket värda som män som har sett till att feminismen blivit ful, hårig och omodern. Så länge dessa fegisar finns kvar är det en kamp som måste fortgå.

När det uppenbara, dvs att det inte längre är radikalt att föreställa sig att kvinnor är en lika stor och lika viktig del av mänskligheten som män är då behöver vi inte kämpa mer. Under tiden kan man inte hålla på med hårklyverier om vem som är mest renlärig i sin ideologiska feminism eller vem som använder de allra bästa politiska verktygen för att komma nån vart med jämställdheten. Även om Schyman, Josefin Brink och Solanas inte alls företräder mina politiska värderingar så är det de gör (och har gjort i Solanas fall) så mycket mer värt för jämställdheten och kvinnorna än Fredrik Reinfeldts slakt av pappamånaderna, kds ivran att inskränka svenska kvinnors rätt till fri abort och Timbros försvarande av sexbåsen i Tyskland.

Skugge, som klippt och skuren för den tyska marknaden

Linda Skugge har släppt en ny bok, ”Ett tal till min systers bröllop”. Detta är en bok som enligt egen utsago är fiktiv, men det är svårt att märka nån skillnad på romanens Sylvia Svensson och krönikören/bloggaren Linda Skugge.

från "Jag kan inte använda hela mitt privatliv" publicerad i Arena:
Så mellan ungarna, sjukdomarna, vällingen, gruset, GRUSET, fuck vad två kids genererar GRUS, shoppinglistorna, den minimala sömnen, mailen håller jag på att skriva en roman.
Det lutar åt en nästan-dokuroman. Som inte handlar om mig fast om mig ändå.
Det kanske räcker med att låta huvudpersonen heta nåt annat än Linda för en gångs skull.

Sylvia har två döttrar som är sjuka hela tiden och honkatter med manliga namn som pissar överallt. Sylvia sover aldrig, har problem med fjärrarna och de små skruvmejsar som behövs för att byta batterier på leksakerna. Hon jobbar som eftertraktad krönikör, är ivrigt efterfrågad i tv-sofforna och har en bortflugen (förmodligen otrogen) man i kultursvängen. Som grädde på moset har Sylvias syster Siv vältrat över allt ansvar för sitt eget bröllop på sin syster. Allt är förstås mycket skruvat och bitvis rätt roligt. Systern Siv är egentligen rätt osynlig i boken, men helt klart den roligaste karaktären. Varning för ljudliga gapflabb i tunnelbanan!

Bokens sidekick är den stora diktaren Sylvia Plaths som slutade sitt liv i en gasspis i ett kallt London 1963 och lämnade sina två barn med mjölk och färdigbredda smörgåsar. Sylvia i boken identifierar sig med Sylvia Plath och ser likheterna i livssituation. Samtidigt som hon gång efter annan frågar sig hur Plath kunde lämna sina små barn som hon älskade så ställer hon sig frågan om så himla mycket har förändrats för kvinnorna på dessa 43 år som gått sedan Plaths självmord. Karlarna sticker ju fortfarande från allt ansvar och familj.

I partierna när Skugge berättar detaljer ur Sylvia Plaths och även Märta Tikkanens liv, drar paralleller mellan dagens kvinnor och sextiotalets kvinnor, då glimrar boken. Då hoppas jag på en uppföljare som kan svälla ut och knuffa ut Sylvia Svensson till sidekicksrollen.

Den här namnleken, vurmen för Plath, leken med snarlika familjeförhållanden och arbetssituationer gör att den här boken är en riktig bladvändare. Språket flyter och läsningen är okomplicerad såsom det ofta är i den här chick-lit-genren. Man måste läsa vidare, inte så mycket för att ta reda på hur det går för Sylvia utan för att få fler pusselbitar till pusslet Plath/Tikkanen/Skugge.

Resten känns tjatigt och ... eh.. som man känner igen allt. När Sylvia kommer till tals för att berätta om sitt kaotiska tvåbarnsmammeliv med telefonproblem, sömnlöshet, svårigheter att parkera, det omöjliga i att hitta rätt, barnflickornas konstiga vanor och krav, springmaskar, pissande katter, presentinköp och ständiga inköpslistor använder Skugge sitt krönikörjag. Kanske är det bara de (inkl mig själv) som läst mycket Skugge som framför ser sig krönikemaskinen Skugge som en idisslande kossa som tuggar länge och väl på gamla alster och sen presenterar dem i en annan form? Med krönikörjaget påslaget kommer de välkända, signifikanta Skuggeorden; pubbeungar, fucking this och fucking that, tuttar, lattemorsor, kattpiss och ränndreta. De klassiska krönikeämnena återkommer också. Har vi inte redan läst om ändlösa letanden efter barbiekammar? Har vi inte läst om innerstadsmammans kamp att få tillgång till tvättmaskin när allt är nerkräkt? Har vi inte hört om alla gubbs på Östermalm? Vi har läst om pissande katter, eviga rännor, idogt tandtrådsanvändande och sömnlöhet?

Åk till Christina på Sicilien och drick lite spumante-champagne. Det behövs lite nytt material honey. Men det är klart, for the german readers kanske allt ter sig som nytt?

Är abort hyllningsvärt? Använd kondom!

Väldigt många svenska kvinnor gör abort och enligt statistik så kommer var tredje svensk kvinna ha gjort abort någon gång i sitt liv. Jag är för fri aborträtt. Den fria aborträtten är värd att stå upp för, speciellt som det finns mycket otäcka tankeströmmar från USA där abortfrågan är brännhet. De flesta saker (speciellt de dåliga) kommer hit från USA med otäck fart. Det handlar inte bara om vår svenska abortlagstiftning, utan om solidaritet till de miljontals kvinnor som varje år dör och skadas till följd av en illegal abort.

Jag skäms inte alls för att jag som sjuttonåring gjorde abort. Hade jag sagt ja till det livet hade jag dödat så mycket annat. Jag konstaterade ganska kallt att jag var gravid, bokade tid hos barnmorska som skickade mig vidare till operation - allt gjorde jag helt utan moraliska betänkligheter. Jag minns egentligen inte så mycket vad jag tänkte. Jag minns att jag kastade mig upp ur sängen den där morgonen aborten skulle ske och kräktes i toan. Jag var gravid och hormonerna spurtade ikapp i min kropp, men det jag minns mest var de där cowboybootsen i skallerormsskinn som tafatt, hundögt kom till uppvaket. Av pliktskyldighet. Underlivet var mörbultat, men han mörbultade mitt hjärta mer genom att dra.

Jag skäms inte och jag berättar utan omsvep. Men är det verkligen hedervärt att göra en abort? Är det något man ska vara så stolt över att man iklär sig en t-shirt med trycket "jag har också gjort abort"? Jag skäms inte alls för att jag gjorde abort. Inte ens att jag fått egna barn som jag håller mer kära än livet självt kan få mig att skämmas för eller ångra min abort.

Men självklart är det inget jag stoltserar med. Jag kan inte tycka det är hyllningsvärt att jag hamnade i den situationen, att jag blev gravid när jag inte var kapabel att ta hand om ett nytt liv.

Man ska inte se abort som en preventivmedelsmetod. "Det är väl ingen som gör?" tänker du. Men jo, alla de som har oskyddat sex utan att vilja ha barn gör faktiskt det. Jag gjorde det. Jag visste exakt vad som kunde hända när jag hade sex med killen i de där coola bootsen. Jag har sedan jag var 10 år vetat hur barn blir till och sedan jag var 13 har jag också vetat hur man skyddar sig. Att tänka "det händer inte mig/oss" betyder att vi faktiskt såg abort som en godkänd sista utväg.

Jag står gärna upp för aborträtten. Jag står gärna upp för att avdramatisera och avstigmatisera kvinnors val att göra abort. Men jag ställer inte upp på någon avmoralisering där aborterna ökar ännu mer för att vi hellre trycker t-shirtar med "jag har också gjort abort" än "använd kondom".

Hedra Bobby - låt då bli att slå mynt av hans olycka.

Jag är riktigt trött på alla kändisar som gråtmilda står och har sms'at en ros till Bobbys minne. Varför gör dom det? Det handlar ju knappast om att de vet något om hur jävligt en del svenska barn har det, det handlar inte om att de vet att en del föräldrar har svårt med föräldrarollen och det sociala livet, det handlar inte om något äkta engagemang, det handlar bara om att få synas och plocka lite kredd. Så billigt och så äckligt, men det är så den här fina symbiosen mellan b-kändisarna och kvällstidningarna fungerar.

Men Bobby vinner ingenting på att Kikki Danielsson säger "Det får aldrig hända igen" eller att Carola säger: "Vi måste stödja utsatta barn". Det betyder ingenting, det är tomma ord.

Det är ett barn som har dött, snälla låt Bobby vila i frid!

"Hedra Bobby" - låt då bli att slå mynt av hans olycka.

Du är så jäkla bra Katrine Kielos

Läs Katrines underbara, klockrena och sylvassa blogg. Jag försökte skriva något liknande för någon vecka sen, fick inte till det lika bra.

Timbro är så skämmiga! Liberalismens fana börjar fläckas av allt mer klet, mohammedteckningar, fri sexhandel och frånvarande pappor för att nämna några.

Det börjar vara jäkligt skämmigt att rösta blått numera. Är det ok att villkora sin röst "Ni får bara min röst om Birgitta Ohlsson får NÅT att säga till om"? Ska Freddan ta bort pappamånderna och införa "jämställdhetsbonus", ska den som är ansvarig för jämställdhet vara antifeminist, ska CUF säga nej till individuell föräldraförsäkring, ska KD få fortsätta sitt korståg att göra inskränkningar i kvinnans rätt till fri abort så vete faan om jag inte ska rösta på F! istället.

P.S Hittade sent omsider en underbar ledare i DN

Att föda med eller utan smärtlindring

Brittiska barnmorskor tycker kvinnor ska föda utan smärtlindring under förevändningen att det är naturligt, så har kvinnor gjort i alla tidsepoker och kroppen och barnet mår bäst av utsättas för den smärtan en naturlig förlossning innebär, endorfiner och hormoner kickas igång på ett helt annat (gynnsamt) sätt.

Det är naturligt att föda barn med smärta, men det är också naturligt att försöka värja sig mot smärtan.

Vad tror du? Är det bäst för mamma och barn att förlossningen är smärtsam?

Vilken nytta gör reklamen?

Igår hörde jag på radion att SL ska satsa på att öka intäkterna för reklam, dvs det ska bli mer reklam och reklam på fler sätt i tunnelbanan, på bussar och pendeltåg. En av anledningarna som man angav var att resenärerna i enkätundersökningar sagt att reklamen uppskattas och gör nytta. Jag brukar inte så ofta titta på reklamen när jag åker t-bana eller så, jag sitter (som vanligt) med näsan i en bok. Men idag hade jag glömt boken och hade inte mycket annat än reklamen att läsa.

Jag undrar om det är samma reklam som majoriteten av SL's resenärer uppskattar och tycker är nyttig. Jag ser reklam för att lasra sig till bättre syn, mindre generande hårväxt, mer huvudhår. Jag ser reklam för en olika utbildningar och ideliga vittnesmål om deras effektivitet. Jag ser reklam för att gå ner i vikt och skicka pengar hem till familjen*.

Ingen av de annonser jag såg under min 41 minuter (enligt SL.se) långa resa kändes nyttiga eller värdefulla för mig. Enda värdet jag kan se är att de ger en ett legitimt skäl att stirra bort, tänka sig bort när man står och trängs med näsan farligt nära nåns svettiga armhåla.

Du som åker med SL, tycker du verkligen att reklamen gör nytta och är värdefull?

*ytterst könsstereotyp med en pappa (i överläge) och en mamma och barn i hemmamiljö (i underläge) - sloganen är nåt i stil med "för att visa min omtanke". jag har flera gånger funderat på att anmäla annonsen nånstans, men vart? DO?

Mormor lever vidare

Förutom alla underbara minnen av min mormor som lagrats i hjärnan har hon efterlämnat en massa spår överallt i mitt hem och mitt liv. Hon har till exempel sett till att jag har silverbestick, kaffeservis, matporslin, kristallglas, linnedukar, servettringar och alla de där grejerna som man "ska" ha. Allt är komplett. När jag var liten tyckte jag det var såå trist att få de där avlånga paketen från Guldfynd. Enda spänningen låg i att gissa om det var en gaffel, sked eller kniv. Såklart är jag väldigt tacksam nu. Varje jag dricker kaffe påminns jag. Varje gång jag dukar med silverbesticken minns jag. Jag minns jularna när jag var liten och fick alla dessa silverskedar - en för varje år. Jag minns de där gångerna vi gick runt i stan för att välja ut den allra finaste kaffeservisen att börja samla på. Jag minns också hur mormor på senare år satt och mös i vårt hus omgärdad av alla sakerna som hon genom åren gett mig.

För två år sedan såg min mormor ett teveprogram från en magnoliaträdgård (eller park) nere i Skåne. Magnolior är rätt häftiga växter, de blommar på bar kvist med stora magnifika blommor och de fanns här på jorden för 20 miljoner år sedan, långt före både gräset, bina och människan. Mormor bestämde sig genast för att en sån ville hon ge mig. Sagt och gjort. Jag blev skickad till Zetas Trädgård för att välja ut en magnolia. I samråd med dottern valdes en ljusrosa variant. Förra året blommade den inte alls, men man såg att den trivdes för bladen blev många och gröna.



I år blommar den. Varje dag nu de senaste dagarna har en ny blomma vecklats ut. Varje dag ler jag och minns.

Saker som stör

Visst, man kan vara elak och dissa tre kändisar. Alla vet redan att de vi älskar att hata är Robert Wells, Tomas Ledin, Magnus Uggla, Per Gessle, Mat-Tina, Leif "Loket" Olsson, Roger Pontare och Ernst Kirschsteiger. Dissa nån som gör verklig skada istället; Kungen, Arne Weise eller Bingo Rimér. Eller nån sån där självklar hedersknyffel; Zlatan, Ulf Lundell eller Henrik Schyffert. Dissa nån av dom så ska jag skratta. Rått.

Tillsvidare tänkte jag dryfta en sak som verkligen stör mig, som jag tänker på och som upptar mycket av min tankeverksamhet (smashläge).

Mammor och pappor som skiljer sig. Ja, jag tycker faan att man måste kämpa lite. Samtidigt tycker jag att alla kvinnor som tvingas leva uppoffrande, hugade och i mannens skugga genast ska resa sig, skrapa bort babykräkset och det söndersmulade självförtroendet och gå. Glöm inte ungarna bara - de är det bästa du har. Jag tycker också att barn har rätt att växa upp i ett kärleksfullt hem, där kärlek inte bara spirar mellan mammor och barn utan mellan mamma och pappa. Men jag tycker faktiskt att man måste glöda lite extra för barnens skull, inte ge upp så lätt. Inte ha för stora förväntningar på kombon barn och självförverkligande.

Det här ämnet stör mig. Inte bara ämnet i sig utan det faktum att min logik inte räcker till. Det finns ingen logik att följa.

Faran med att använda sitt eget liv som måttstock

Linda Skugge verkar ju ha tappat allt, eller så hade hon inget från början. Jo, nångång runt 98 och 99 hade hon något, ett driv och en övertygelse. Nu har hon ju avsagt sig feministepitetet, för det gynnade inte karriären. Bah, det är så dumt att man inte kan kommentera det med mer än att man är inskränkt om man tror att man väljer att vara feminist som en karriärsstrategi. Att kalla sig feminist är egentligen inget val.

Men, utan feministfanan, har Skugge inget att säga. Hon tror att hon vet hur mammor är, alla mammor hotar och mutar. Vidare är mammor dålig arbetskraft, är de inte sjuka eller vabbandes jämt så mutar de eller säger pinsamma saker. Hon tror hon vet hur pojkar respektive flickor är, pojkar är vilda av testosteron medan flickor leker omvårdande och pyssligt.

Jag jobbar mer och effektivare nu än när jag var barnlös. Jag har fått ett perspektiv på livet med barn, jobbet är ingen lek, det är blodigt allvar. Jag måste jobba för att försörja mig och mina barn. Jag håller givetvis inte på och mutar, ljuger eller hotar mina chefer, kunder eller medarbetare. Jag gör inte bort mig och hasplar ur mig nåt "Gnotte ett, Gnotte två", bara för att jag är trött. Jag tror inte det gör mig unik.

Det är en kamp att uppfostra mina två barn (olika kön) till egna individer, fria från gamla tiders syn på manligt och kvinnligt. TV, reklam och dagiskompisar trycker på. Jag i egenskap av förälder är den enda som står där och håller för öronen på mina barn när "sudda sudda bort din sura min" spelas i stereon. Jag är den enda som censurerar barnböckerna så att det lika ofta är mamman som pappan som pratar i mobiltelefon, kör bilen eller jobbar som polis och att det finns män som kan micra bullar, natta småsyskon och steka pannkakor. Jag är den enda som gång efter annan måste ta diskussionen om varför jag inte tycker att det är nån bra idé att ge bort svärd eller pangare i present på barnkalas. Jag är den enda som berättar för mina barn att Barbie och hennes gelikar på annonsplats är anatomiska anomalier. Jag måste kämpa för att inte stenhårt valla in dem i roller jag vill bekämpa.

Jag äcklas, inte bara av den inskränkta människosynen, men på hur hon tar sitt eget liv som måttstock för hur andras liv ÄR.

Kära Linda Skugge, de flesta lever inte ett liv som du gör, de flesta barn är inte kräksjuka varannan vecka, de flesta mammor är bra arbetskraft som inte ljuger eller klappar ihop av trötthet, de flesta pojkar är inte helvilda liksom de flesta flickor inte pysslar hela dagarna, de flesta mammor och pappor vill att deras barn ska få prova på allt vad livet erbjuder. Om något av mina barn satt och pysslade hela dagarna skulle jag genast ta dem till BUP. Friska barn leker, stojar, skitar ner sig och är påfrestande.

P.S Släng ut Gnottespelet - det verkar inte riktigt sunt. Vaddå "Gnotte ett, Gnotte två" Det kan ju inte ens vara meningsfullt för ett barn?

Hade Bobby tur?

Jag tror att sadister som Bobbys styvfar och mamma går igång på att se andra skriva om vad de har gjort för perverterade saker. Därför tänker jag inte skriva det som står i kvällstidningarna och som är så djupt omänskligt att jag mår illa.

Ett oskyldigt och värnlöst barn har torterats tills döds, lämnats att dö och sedan blivit sänkt till botten av en sjö. Men med tanke på styvpappans historik och den tortyr Bobby utsatts för under hösten 2005 så undrar jag om Bobby ändå inte hade tur. Det verkar ju inte funnit några hämningar alls hos de där föräldrarna - inget hade kunnat få slut på den plåga och förnedring som Bobby upplevde de sista månaderna i livet. Att Bobby dog förkortade hans lidande. Han hade kunnat vara fast i helvetet än.