Idag är en bra dag

Hypokondrisk eller ej - idag känns allt bra. Visst jag har ont i nacken, men helgen har varit lugn och skön. Skaffar plättlätt en tid hos husläkaren.

Domningarna kommer inte förrän på eftermiddagen och masseras lätt bort med hemmagjorda varma rispåsen (ta en hålfri strumpa, häll i råris och kläm åt med sån där braig påsklämma man köper billgast på ikea. värm ca 1 minut i micro)

världen gungar

Har haft ett par riktigt jobbiga eftermiddagar och kvällar. Domningarna i armarna sitter i hela dagarna och ibland känns det som ett band dras åt över bröstkorgen och det känns svårt att andas.

Jag bestämmer mig för att gå en promenad i det übertrevliga vädret. Vart tionde steg gungar världen till. Blir nästan lite åksjuk.

Mental note: ring och skaffa tid hos husläkaren.

Hur gör vanligt folk när inget är som vanligt?

Jag är en hopplös rutinmänniska. Alltså jag är hopplös på rutiner, det är för trist för mig på något sätt. Men jag vet ju att allt blir så mycket lättare, roligare och egentligen mer kreativt. Men ändå är det så drygt! Jag vill gärna kokettera över att "genier klarar kaos, ordning är för medelmåttor".
Den här hösten började som alla andra "nystarter" med hopp om veckomatsedlar, storhandlingar, schemalagda aktiviteter med barnen, strikt uppdelning mellan jobbtid och barntid, nattningstider and so on. Och det funkade jättebra. Verkligen jättebra - tills det blev dags för vab. Allt ställdes på ända, stortjejen blev ett argt åskmoln, jobbtid blev dygnets alla vakna timmar, morgonrutiner blev barnkanalen i sängen tills det - panik - blev dags att packa sig iväg till vad man nu skulle göra.
Allt detta för tre bokstäver. VAB. Jag fattar inte varför jag är så hopplös - kanske jag inte ens har VAB att skylla på?

Begravning

Jag kan gömma mig bakom två bokstäver. ÖI. f den tappre har kraftig infektion i båda öronen. Jag kan inte lämna på dagis och kan inte gå på begravningen av P. Hade velat gå, säga adjö, möta andra i sorgen.

"Sorg är priset för att man älskat någon" RIP

Uppvärdera naturupplevelser

Vabbar. Två barn hemma. De klättrar på väggarna, för ingen av dem är speciellt sjuk. Ingen bil. Allt pysselmaterial slut. Leksakerna dötrista och dataspelen sönderspelade. Vad gör man?
Jo man drar ner mössan över öronen och går ut i skogen. Det må vara minusgrader och frost. Men så vackert och oförutsägbart. Kolla en riddarborg! Och en perfekt picknickplats i en solig skogsbacke. Trollskog, mossludna stenar och vattenpölar i hoppa i.
Det är dags att uppvärdera naturen.

tillbaka till barnakuten

Efter fem dagar på förskolan hämtar jag barnen tidigt för att ta revansch på de senaste veckornas tristkaos. Det ska fredagsmysas med god mat och glass. Och idol på TV'n.

Nej.

Innan det ens vart dags att steka på den möra köttbiten deklarerar f från toaletten att det är blod igen. Det är illrött. Ungefär som om nån hade lagt ner en sån där "här har du fuskat med tandborstningen" tablett. 320100 - sjukvårdsupplysningen säger "åk in" och "Lycka till" - det är ju fredag kväll.

Vi verkar ha kommit före alla de andra, snabbfilen till rum 14. Temp tas och vi försöker locka fram några kissdroppar för att komma närmare besök från doktor. f är nu osedvalingt trött och klängig. Ja, tempen var ju runt 38. Han däckar, utan att ha kissat. Jag känner en domnande känsla i armarna och även på vänstra sidan av ansiktet. Fast mer brännande än domnande.

Doktorn kommer utan att urinprov lämnats och vi pratar om läget. Ja, de har journalerna. Hon kollar öronen och konstaterar kraftiga infektioner i båda öronen. Helt obegripligt att han inte sagt nåt, de var timmar från att spricka! Det var förklaringen till febern. Urgullig sköterska kommer in och jag frågar om de kan tejpa på en kisspåse. Det kan de. När de ändå håller på får f raketalvedon. Idol börjar på TV'n och i takt med att programmet fortgår blir f piggare och piggare. Snacka om uppåttjack de där raketerna.

Nya blodprover och en hel karta tatueringar som trofé. Men det var nog inte riktigt värt det - det blev en ful blå bula i armvecket som vittnar om att det måste gjort ont.

Hem, amimox i spruta och sen sova.

Nöjd

Trycket innanför pannbenet består. Jag läser på netdoktor.se och halkar ofrivilligt in på cancerfondens sidor om hjärntumörer. Vårdcentralen säger att jag inte har hjärnblödning men att jag kanske ska be nån massera min nacke.

Jag är så nöjd med mig själv som kommer ihåg att skaffa ettårspresent att skicka iväg till England.

Städa men inte sudda bort

Först kändes det otänkbart att gå tillbaka till jobbet och städa ur det som tillhör en som inte finns mer. Men livet går vidare, och det handlar inte om att sudda bort - bara vara praktisk.

Är jag på tur?

Sen ett par dagar har jag ett tryck innanför pannbenet. Det känns som bihåleinflammation minus den skärande smärtan. Det gör inte ont, det bara trycker konstigt.

Sjukvårdsupplysningen tror att jag kanske behöver glasögon, men frågar också om jag har domningar i armarna. Det kan vara tecken på allvarligare saker, som t.ex hjärnblödning eller tumör "Ehh... nej..." Mental note: boka tid hos optiker.

3 timmar senare börjar ena handen att domna. T och den stora duktiga är i Globen och tittar på .. eh hockey. Inget funkar logiskt, kan inte tänka. Bara panik och svimningskänsla. Det är kanske så här det känns att ha en panikångestattack? Min mor, min älskade mamma, tvekar inte att köra hit. Mamma-power. Jag är lugn när hon åker.

vackraste hösten

Vackrast av allt är brinnande höstlöv i krispig luft. Ibland tänker jag på hur Central Park ser ut om hösten - fast jag aldrig varit där just på hösten. Jag har varit i Central Park i snorblåsig januari. Jag har varit där i våryr mars. Jag har varit där majkär. Jag har varit där i fuktheta juli och dallrigt stekande augusti. Jag har varit där med Eric Gadd - men det var förra seklet nåt.

Men nu är nu. Till brinnande höstlöv och krispig luft ska svensk skärgård och mamma+minstabarnethelg läggas. Vitlök i potatisgratäng, rödvin och en och annan förbjuden frukt i nikotinform. Kan det bli bättre? Nej, förmodligen inte.

Äntligen fredag

En lång vecka går mot sitt slut och jag längtar redan efter måndag. Min son har nefrit och har varit beordrad vila i två veckor nu. Jag har vanligtvis ingenting emot att vabba, klart man vill ta hand om och vyssja, servera blåbärssoppa och badda febriga pannor på sina små telingar. Klart att man kan offra både sig själv, jobbmöten och viktiga ärenden för dem. Men det är en klar fördel om barnet verkligen är sjukt. Han är allt annat än sjuk, ingen feber, inget ont och helt symptomfri.

Det har varit en plåga för oss alla.

Storasyster är som ett argt litet åskmoln och grymt avundsjuk på att brorsan får äta Happy Meals och glo på barnkanalen hela dagarna (det är vad hon tror händer här hemma). Han är å sin sida inte heller så nöjd med tillvaron utan saknar kompisar och att dra på sig galonisar för att kolla på flugsvampar i skogen. Och som ni förstår är det omöjligt att vabba och jobba heltid - även om man har kontoret hemma eller på fickan. Jag är rätt stresstålig, men min hjärna kokar när jag måste tänka samtidigt som en uttråkad treåring klänger på mig och kräver att jag ska bygga tågbana.

Jag klarar inte split vision längre, rutiner är lyx. Därför ser jag fram emot måndag.

Videobandet med Molly Mus knastrar oroväckande - måste gå!

Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk

Jag vet inte hur man skulle göra för att få sin rätt om man inte stod på sig. Efter en jäkla massa tjat som besvarades med "vi har uppbokat till november" fick vi tid för återbesök till nefrologen. f mår prima, men njurinflammationen är kvar. Urinprovet ger fullt utslag för röda blodkroppar och protein. Inga antikroppar hittades och uppkomsten av inflammationen är oförklarlig. Men klartecken för att gå tillbaka till förskolan - allmäntillståndet är ju bra.

det handlar om prioritering

På landet är det inte hög standard som gäller. Det är mulltoa, begränsat med vatten och minimala kokmöjligheter. Det är stockstuga ala 70-tal och halvmögligt överallt. Man är ute hela tiden för att det är så smått inne. Naturen får gärna ta över. Allra mäktigast är det så här på hösten när vädret är så klart att man på den nattsvarta himlen kan se vintergatan (och förstå varför den heter milky way) som ett band över himlen.

I skarp kontrast till denna retrealiknande miljö står digitaltv och bredband. Just bredbandet är jag glad över (jag har både mejlat pressreleaser, skickat handlingslistor, svarat på jobbmeddelanden och lanserat nya sajter tack vare det). Boxern kunde gärna ha fått stanna kvar på hyllan på euronics.

Brittsommar

Det är 15-16 grader varmt ute, fast samtidigt höst med brinnande löv, blåaste blåa havet och hög luft.

Barnen älskar friheten på landet. Klättra på hala klippor, sitta i blåbärsris, hänga och slänga i hängbjörken och sen gå in och värma sig vid elden. Jag älskar vågornas brus i öronen, havets blåst i ansiktet och sova i nattsvart tyst mörker.

Alla dessa frågor

Det sjunker sakta in. P är död - vi är kvar. Så många frågor, men det är ofint att be om alla svaren.

Åker till landet istället för att springa årets sista millopp.

Tänk så skönt livet vore om man likt Masarin och Loranga hade bekymmersfria liv där solen alltid sken, alla var snälla och det var ok att käka bullar jämt. Men det är fiktion. Fakta är nåt helt annat.

verkligheten knackar på

Det är jobb som måste göras. T ringer "de där samtalen" som ingen vill ha. Det är bra terapi. Kanske. Jobb som måste göras. Det kommer bli fler samtal och många frågor.

Jag kan inte vara chockad

Jag måste funka, jag kan inte lägga mig ner och hoppas att så mycket vatten ska flyta under boarna att det inte gör ont mer. Och barnen behöver inte veta att P är död. För dem är P en nalle som pratar telefon. Steker köttbullar och använder högtidliga ord - kanske barnen inte förstår då?

Samtidigt alla dessa frågor - vart går gränsen för att man vältrar sig i andras olycka?

Väsen skiljt från liv

Ett skonlöst mejl dimper ner. P är död.

Det var då det började

f kissade blod och i vanlig ordning var vi långt från sjukvård. Ringde sjukvårdsupplysningen som sa alvedon, vila och vatten. Ja, det var det bästa rådet just då. Dagen efter åkte vi till akuten.

Jag visste det inte då, men nu vet jag när hela helvetet började. Det var den andra oktober. Därför börjar jag där - eller här.

Barnakuten på DS tittade på det medhavda kissprovet. Mättat rödvinsbrunt, grumligt och osmakligt - om man nu trodde att det var rödvin som serverades i plastkopp med lock. De kollade temp, emlade och skickade oss vidare till Astrid Lindgren (ALB). Där fick vi gräddfil till rum 33, njurspecialist och ultraljudsmaskin. Och blodprov. Han är tapper lilla f. Tappra små f får blå myror som trofé.

Vi åker hem med trolig diagnos "njurinflammation - inte infektion" och en tid för återbesök hos en nefrolog.

Samtidigt, inte långt därifrån ligger en kollega för döden. Han, nyss 35 fyllda, har metastaser i hela ryggmärgen och hoppet är ute. Det vet vi inte då. En månad tidigare var han friskförklarad.