It's a sad sad world

Undra om de kommer hitta Bobby? Undra när han egentligen försvann?

Min blogg är på barnboksnivå

Har ni hört talas om "Den ensamma raden"? Den har en otroligt kraft. Genomslagskraft. För allt som står på raden verkar så.

Viktigt.

Det är ett stilistiskt knep som hyllade Ronnie Sandahl (hur kan man uttala hans namn utan att tänka sommarskor?) använder flitigt och med både stil och finess. I bland i överdos.

En text med många ensamma rader ger ett lägre LIX-poäng. Läsbarhetsindex (LIX) är ett värde på hur pass läsbar en text är. Detta räknas ut beroende på hur många meningar texten innehåller, antal ord och hur många av dessa som är längre än 6 bokstäver. Man kan testa en texts LIX här (scrolla långt ner till gula rutan). Jag är glad, de flesta av de längre bloggarna jag skrivit hamnar på en poäng mellan 10 och 15, dvs barnboksnivå.

Förmodligen behövs det större textmassor för att göra en korrekt beräkning.

Men det här är intressant. DN Debatt brukar ofta ha svårgenomträngliga texter. Men det beror förmodligen inte på LIX-värdet, för det blir bara 19 för den här texten på DN Debatt. Förmodligen säger det mer om innehållet än om de stilistiska greppen och formen.

Den här texten* får ett LIX-värde på 20, trots att texten är ganska kort.

Upp till en miljon erytrocyter filtreras dagligen, motsvarande upp till tre stycken/synfält vid mikroskopi. De stixtest som används detekterar med hög känsligthet hemoglobin och myoglobin, dvs blir positiva också vid hemolys och myoglobinuri efter muskelskador, även om inte erytrocyturi föreligger.

Hursomhelst är jag rätt nöjd över min barnboksnivå. Det måste betyda att jag skriver rätt begripligt.

* = Texten är från en sida där det poppar upp fönster som säger att detta är en sajt enbart för fackfolk.

Happy Valentines!

Hoppas era alla hjärtansdagar varit bra. Här har det varit som vanligt.

Eller egentligen inte. Vi har ingen mat hemma, massor att göra och tusen små ärenden att fixa. Imorgon åker vi bort bort. Långt bort - länge.

Kommer jag åt ett internet där långt bort ska jag posta något. Annars. Ses vi i början på mars.

Bye bye

Svår att namnge

Detta inlägg har så många träffande rubriker.
Vad sägs om
22 minuter från city

Helylle

Inför OS I Turin alternativt I svärmors spår*

Ljusterapi


* = Jag har lånat svärmors skidor. Så det är autentiska edsbyn från mitten 70-tal med äkta repor. Ser ni pjäxorna i nylon? Som Lejonskor man hade fast som pjäxor. Så retro, så långt från goretex man kommer.

Mobbad och utfryst

Under några år på mellanstadiet var jag mobbad och utfryst. Jag hade inga kompisar, jag hade fel jacka, kom från fel ställe, hade fel sorts efternamn, hade ful cykel, pappa hade fel sorts bil och det var INTE ok att spela fotboll eller kunna kasta längst. Värst av alla var nog fröken som tvingade upp mig till högläsning inför hela den hånskrattande klassen.

De åren har format hela mitt vuxna jag. Så fort jag kunde bytte jag bort mitt efternamn, prassliga vindjackor finns inte i min garderob och att hålla tal är det farligaste jag kan tänka mig. Jag har också ganska svårt att prata i telefon. Men det är inget som går och gnager i mig. Det dåliga tog inte överhanden. Jag överlevde tack vare att jag hade kompisar och intressen på annat håll. Framförallt hade jag föräldrar som lyssnade, stöttade och bekräftade mig. Det var inget fel på mig. Jag var jättebra.

Jag vet att det finns många med mig som blivit mobbade och utfrysta. Kanske är vi extra måna om att "alla ska få vara med", att odla specialintressen hos våra barn och anmäla dem till en massa aktiviteter där de kan träffa kompisar i olika sammanhang?

Vad man har kunnat läsa i Linda Skugges krönikor och böcker så har hon också upplevt mobbing och utfrysning. Därför är det så förvånande att läsa något så här naivt och oförsonligt om mobbarna. Skulle min mamma klippt sönder nåns gucciväska eller kastat en bajsbomb på nån hade jag förmodligen fortfarande skämts och varit mobbad.

Överraskad och smickrad

Min mamma ringde mig igår och frågade om jag ville följa med på Cabarét som hon fått en biljett över till. Fredagstrött måste jag väl säga att jag inte var så himla pigg på det. Men nu är jag glad att jag tog mig samman. My god! Peter Jöback är en riktig världsstjärna. Övriga skådespelare var rätt mediokra, men det blev en riktigt lyckad kväll.

Min mamma hade med sig sin äldsta väninna som jag alltid småbeundrat för hennes mod, galenskaper och yrkesval. Det är alltid så mycket att prata om med henne. Mest om livets svåra och om barnen (hon har själv 4). Eftersom hon är psykolog får samtalen en extra twist eftersom hon kan addera sitt professionella psykologiperspektiv på allt. Man tänker en gång till när hon t.ex säger att det faktiskt kan vara nyttigt om barn får ha det tråkigt emellanåt, eller att de är som mest lättformade när de är små. Att man ska dra med dem på tråkiga utställningar och teatrar, för att väcka fantasin. Och att de blir spännande individer om man varvar homogen trygghet med att dra undan mattan för sig själv och dem. Ja, såna där saker suger jag i mig som en svamp. Nu pratade vi dock mest om livets svåra. Döden, sjukdom, otacksamhet, bitterhet.

Efteråt, när vi skiljdes i taxin sa hon: "Du är så bra på att lyssna, du har ett genuint intresse att lyssna på andra människor. Det märks. Jag har sagt saker till dig idag som jag inte har kunnat säga ens till mina egna systrar. Jag tror att folk ofta säger så till dig, att de säger saker till dig som de inte vågar säga till nån annan. Stämmer det? Om du någon gång känner att du vill göra något annat i ditt liv så prova att läsa till psykolog."

Säger som jag sa till Exilmamman häromdagen. "Life is what happens when you make other plans". Vem vet, kanske de gamla hjulspåren känns för trånga snart?

Modebrudar

Jag hänger på Annas blog feat. Mel E och hänger ut två bilder från vår bröllop. I början på juni har vi varit gifta i 5 år. 5 år! Vad kallas det?

Brudklänningen har min mamma sytt. Skorna, tiaran, slöjan och smyckena är inköpta i NYC då vi bodde där en period innnan vi sen åkte hem och gifte oss. Skorna kostade bara 10 dollar, men det var väldigt fina. Men grymt osköna.

Tärnorna hade hallonrosa/röda klänningar som ackompanjerade brudbuketten och brudnäbben lilla kjol.

Två bilder jag vågar visa.


Detalj från brudbuketten.


En som inte var så glad (fullkomligen vettskrämd över solistens vackra sång)

Jag tror att jag ska kunna fixa fram lite mer kort vad det lider. Men inte nu.

Freivalds vs Bingo

Alltså. Laila Freivalds är ju ingen knastertorr humorbefriad människa. Hon verkar ju vara ett under av ironi och självinsikt. Läs bara vad hon har sagt om Bingo Rimérs desperata grepp att locka fler läsare.

Jag är van vid att mediebilden av mig inte alltid är fullständigt korrekt.

tio och fem

Jag hakar på Moderna och svarar på lite roliga frågor.

Vad gjorde du för tio år sedan?
Jag pluggade sista året på DSV. Gjorde x-jobb (blä, skäms fortfarande över det usla som kom ur den processen, fast jag blev godkänd).

Vad gjorde du för ett år sedan?
För ett år sen.. hm.. jobbade. Skulle tro att typ inget har förändrats sen dess. Eller jo, jag höll på och trimmade min kropp då. Åt bara massa proteiner och tränade mkt.

Fem snacks du gillar (utan inbördes ordning - ty alla snacks äro skapade jämställda...):
Parmesanost
Cashewnötter
Ostbågar
Sour cream and onion chips
popcorn

Fem sånger du kan HELA texten till:
Well, vilken som helst av Depeche Mode och otaliga barnvisor.

Fem saker du skulle göra om du var miljonär:
-Resa, se alla de där fantastiska naturupplevelserna. Jag har blivit helt hooked på naruren. Klättra i anderna, forsränna i Grand Canyon, späckhuggarsafari i Norge, fota geysrar på Island, Alaska, Australien etc etc. Inget Mallis, Thailand eller så.
-Jobba mindre
-Ha fler hobbyprojekt, typ skriva en bok, starta lite fler webbsajter :)
-Doula mer
-Och en personal shopper låter prima. Just nu pendlar jag mellan otroligt chic och sunkig lodis.

Fem dåliga vanor:
-Biter på naglarna
-Petar i näsan
-Har utvecklat telefonskräck
-Orkar inte duscha varje dag
-Feströker lite väl ofta

Fem saker du gillar att göra:
-Ligga i sängen och läsa en god bok. Ikväll ska jag hugga in på Ajvide-boken.
-Kolla på LOST
-Blogga + läsa andras bloggar + knuff.se
-dricka rödvin och prata
-umgås




Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa:
-stringtrosor.
-angoratröjor - blir allergisk
-päls
-kläder med sexistiska eller rasistiska tryck
Annars är jag nog ganska öppen för det mesta. Tom näbbstövlar!

Fem favoritleksaker:
lego
iPoden (eller egentligen att hålla på och fippla med iTunes, göra låtlistor osv)
hemmabion och stereon
kameran (+ hålla på med bilderna, redigera osv)
hm... mig själv? :)

Mina ord

Nu slutar vi locka och truga papporna!

http://www.barnsidan.se/cldoc/2002.htm

Mina ord - exakt.

Catrine da Costa

Styckmordet, obducenten och allmänläkaren. Alla är de ord som etsat sig fast under alla de år av mediabevakning, polisutredningar och rättegångar.

Många turer har det varit. Jan Guilliou pratar om häxprocesser (hans favoritämne verkar det som) och kvinnorrörelsen ser att patriarkala strukturer har förstört både utredning och rättegångar.

Snart 22 år senare är fallet ännu inte löst, även om allmänhetens dom redan fallit.

Vill du skaffa dig en egen uppfattning? Lyssna då på P3 dokumentärs program. Finns även som podcast på iTunes

Det handlar om maktstrukturer

Två fel blir inte ett rätt. Därför är det inte rätt att bemöta västvärldens förtryck (senast i form av Muhammedkarikatyrer) med våldsamma upplopp, ambassadbränder och hot.

Det är inte rätt, men det är förståligt. Det är precis lika förståligt som det är när en kvinna efter år av misshandel och förtryck får nog och dödar sin plågoande.

Och det är därför jag tror att västvärldens vita heterosexuella män inte förstår vreden och frustrationen hos muslimer. Vita heterosexuella män tycker den muslimska världens män reagerar ologiskt. Bindgalet. Vita heterosexuella män har aldrig känt av någon underordning och aldrig levt i frustration över förtryck. Hur ska de förstå?

Snälla gud, låt nästa amerikanska president vara en kvinna.

Publicera dåliga karikatyrer om förintelsen nu då!

Hade JP varit rakryggade hade de i Den Oantastliga Yttrandefrihetens namn publicerat vilken provocerande skit som helst (även karikatyrer av västvärldens heliga ko förintelsen). Nu när de säger att det har uppstått ett missförstånd så framstår den ursprungliga publiceringen av Muhammedbilderna alltmindre som ett experiment att testa yttrandefrihetens gränser och alltmer som ett rent rasistiskt grepp bara i syfte att splittra.

Varför män ska ha svarta byxor

Nån som protesterar? :)

Ekon från en tid som var. Som inte är.

Allt blev så futtigt. Allt blev så dubbelt. Överdelen på huvudet dunkade varmt, från halsen och neråt var kroppen iskall. Samtidigt som jag tappade talförmågan bubblade hela mitt förnuft av frågor om när, var och på vilket sätt. Om bara tiden kunde gå och slipa bort det onda vassa, men det måste få göra ont. Det kan inte hända, fast det har det. Han är borta, jag är kvar.

Tiden har slipat bort en del av den första chockens skarpa hörn. Kvar är alla minnen, alla ljusa stunder, glada skratt och gemensamma ansträngningar. Och nu kommer en insikt, tiden är värdefull. Det är ingen klyscha, man måste bara inse det om och om igen flera gånger under sitt liv. Gör något bra med den tid du har. Du vet aldrig när den tar slut.

I vår flyr vi fältet

Jag är en vagabond. Jag älskar att vara borta. Min mamma kallade mig för "lilla fröken stanna borta" när jag var liten. Jag ville aldrig åka hem, var alltid så kavat och klarade mig själv. Allra bäst klarar jag mig själv, när jag får prova mina vingar utan de vanliga kontexterna. Ett exempel. Reser jag tillsammans med någon jag känner brukar språket hämma mig väldigt mycket. Jag blir helt tyst, låter den andra sköta snacket. Men är jag helt själv kan jag prata både tyska och vellditt amrekaansk engelska, danska och norska. Säkert lite turistspanska också.

Det var en lång parentes. Dit jag vill komma är att vi efter några års medveten men ofrivillig bundenhet vid hemmet ska ut och resa inte mindre än 3 gånger nu i vår. Redan nästa vecka bär det av till Sydamerika, sen till Storbritannien och sen till det undersköna norra Italien.

Det är mycket som ska fixas. Jag minns när jag reste allena, då hade jag allt i en kabinväska. Nu lär det gå åt en container för att få plats med alla travellos, pocketböcker, pass, badkläder, solskyddsmedel, bilbarnstolar, blöjor, kameror och reseguider. Och då har jag väl glömt hälften.

Kan ni haja!?

Det har redan gått ett år - idag kom katalogen över årets reaböcker. Förut såg jag fram emot bokrean, men jag har blivit så himla bekväm. Jag kan bara läsa pocketböcker. Stora tjocka och tunga inbundna böcker är förvisso mycket snyggare i bokhyllan. Men för fina för att pula ner i handväskan (om de ens får plats) och för tunga för att läsa i sängen (gör dessutom ont om man somnar under läsningen).

Här är böcker som kommer med nästa leverans från adlibris.
Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
Försvinnarna av Jerker Virdborg (läs, läs, läs hans debut "Landhöjning 2 centimeter per natt")
Låt den rätte komma in av Johan Lindquist Ajvide

Det handlar inte om rätt utan om vanligt hyfs

Jag har rätt att säga att du är ful, fet och karaktärlös. Jag har rätt att säga att dina barn är efterblivna och kommer gå en dyster framtid till mötes. Likt Åke Green får jag kalla homosexuella för cancersvulster och danska tecknare får skymfa en hel muslisk värld.

Vi får det. Det dödas för vår rätt att få säga vad vi vill. Vi har yttrandefrihet och det är en av demokratins grundpelare. Alla har rätt att säga vad de tycker. Jag är för den rättigheten. Men jag tycker fortfarande att det var fel av Jyllands Posten att publicera de där bilderna av profeten Muhammed. Även om de hade rätt att göra det.

Men exakt vilken nytta är det att skymfa, förlöjliga och vara taskig? Vad är syftet, Per Braun? Vad vinner man på det? Förståelse? Frihet?

Det är inte på grund av vår yttrandefrihet som muslimer bränner konsulat och flaggor. Det handlar bara om det osmakliga i att smäda och förlöjliga andra människors och deras liv istället för att respektera dem. Vi i västvärlden lever sekulariserat, men vilka är vi att döma de som lever mer bokstavstroende och högaktar sin profet?

Kanske handlar detta om något mycket större än de pajiga teckningarna. Det handlar förmodligen om att något i ruttet i staten Danmark och det gjuts olja på de politiska vågorna. Men faktum kvarstår. Muslimer världen om känner sig kränkta.

Men tillbaka till teckningarna. De är ju ungefär lika skarpsinniga som ett barns version av "kom nu ketchup så går vi". Vad är det att försvara? Vore det inte bättre att bara säga sorry liksom, istället för att högtravande tala om Den Oantastliga Yttrandefriheten.

Jag mötte Lassie

Förakta aldrig en Lassie, men ironisera alltid. Nu har Tankar Om Stort Och Smått kommit på ett nytt sätt att kategorisera en Lassie. Vi har lightlassien som egentligen inte är nåt annat än att man sett en kändis och krämlassien som påvisar någon slags personlig anknytning till kändisen. Sen kan lassien vara deluxe eller enkel beroende på om kändisen ifråga är en A eller B kändis. En A kändis är någon som är riktigt känd, även utanför Sveriges gränser. Min ultimata krämlassie vore Jack Nicholson eller Robert Di Niro.

Här är några av mina:
-Jag har solat i Central Park med Eric Gadds manager. Hösten efter hade Eric en ny look - trulig, sur med baggy jeans. (krämlassie deluxe då 1992, nu kanske bara enkel krämlassie)

-Jag har gått i samma skola som Musse "Rallarsving" och sjufaldige ju-jutsivärldsmästaren Hasselvall. Hans syrra heter f.ö. Mimmi. Musse och Mimmi. (enkel krämlassie)

-Jag har sett LaToya Jacksson slänga röda rosor på Fifth Avenue i New York. (lightlassie deluxe)

-Jag har spelat på pianot Tom Hanks spelade på i filmen BIG. (lightlassie deluxe)

-Jag har åkt flygplan och varit på nattklubb med Wannadies. (enkel lightlassie)

-Jag har klampat in på China-teatern med blommor till Peter Jöback. Min kompis var sååå kär i honom, vågade inte gå dit själv. Jag fattar inte heller att jag vågade, men jag gjorde såå mkt dumma grejer när jag var 20something. Detta var för Peter Jöback blev Peter Jöback och definitivt innan han klev ur garderoben. (enkel lightlassie)

-Jag är gift med en som har en kusin som jobbat som väderflicka på TV4. Den smäller nog högst ändå, på den ironiska gradskivan. (enkel krämlassie)

-Jag känner en som varit tillsammans med en brandman. Den brandmannen är nu tillsammans med Börje Salmings exfru. (lightlassie deluxe)


Ur urplock av enkla lightlassies:
-Såg Fredrik Lindström flanera på Odengatan tillsammans med Kristian Luuk
-Såg Thomas Di Leva sväva på Ringvägen i kaftan
-På en och samma kväll på Riche såg jag både Agneta Fältskog, Martin Timell och Torkel Pettersson.
-Har sjungit i Blå Hallen för kungafamiljen och även sett dem skrida förbi på ca 10 meters håll.


Vilka är dina lassies?

Ledtråd till B

Jag tyckte det var solklart efter det här krönikan.

Vad tror ni det är jag vet?

Värdetransport

Från mina barn till Exilmammans barn.

Trevlig helg!

Inspirerande människa

Jag måste få tipsa om en bok som verkar väldigt bra och inspirerande. Anna Wilsby, kvinnan bakom Annas andning och kurser i psykoprofylax har gett ut ett bok. "Innan du föder" heter den.

Det här är den sortens bok jag skulle konsumera i hög och intensiv takt om jag var gravid. Det är nästan så jag kan göra det trots att jag är riktigt ogravid nu.

Vad har jag gjort?

Jag sitter här och pyser och jäser i förorten, mätt och nöjd över mina val att för baaaarnens skull bo i förorten med villaträdgård, natur och lugn.

Vad har jag gjort?!

Livet är förvisso rätt skönt här ute. Man behöver inte oroa sig speciellt för några värre våldsdåd (eller jo, kolla vad som hände lokala ICA'n), det finns bra dagis och skolor, kommunen växer och servicen är bra. Gräsmattor, skog, lekparker och 30-skyltar överallt.

Men det är inte utan att man undrar vad man gjort för inskränkta val när man tar med barnen in till stan och de bara gapar av förvåning över mångfalden. Det är affärer, taxibilar, torgstånd, människor från alla nationaliteter, gamla och unga, i både designerjeans och lump. Barnen är totalt hänförda och kan inte sluta titta på allt som susar förbi. Plötsligt känns förorten lite unket homogen.

Alla talar om korta män

Alla talar om korta män och deras avsaknad av utbildning. Det är givetvis upprörande när faktan som beskrivs och presenteras i DN under rubriken Ju kortare män, desto kortare utbildning så tydligt visar att det är en nackdel att vara kort.

Men vad jag tycker är mer upprörande är att det bara handlar om män. Inte en rad i DN's artikel frågar sig varför faktan bara grundar sig på mäns längd. Betyder det att det är ointressant att studera samband mellan kroppslängd och studielängd hos kvinnor? Jag vet inte. Förmodligen.

Men det är nedslående när undersökningsresultat enbart gjorda på män tas som allmängiltig fakta som gäller hela befolkningen. I Finn Rasmussens värld kanske inte kvinnor ingår i "personer" eller i det allmängiltiga "man"? Så här säger han i alla fall:

- Om man är lång så har man ett övertag. Korta personer får titta upp på långa.

Jag skulle vilja säga så här:

- Om man är lång och man så har man ett övertag. Korta män får titta upp på långa män. Kvinnor får inte vara med överhuvudtaget.

Dvs inget nytt under solen

Måste man ha en röd tråd?

Jag undrar, för jag tycker själv att innehållet i det jag skriver spretar så mycket. Ena dagen är det ångest, sorg och död blandat med vardagsbetraktelser. Sen är det boktips som följs av kärleksförklaringar till mina barn. Skulle gärna vilja få till lite recept och modelänkar också...

Blir det rörigt? Ska det vara så? Utan röd tråd?