I vår flyr vi fältet

Jag är en vagabond. Jag älskar att vara borta. Min mamma kallade mig för "lilla fröken stanna borta" när jag var liten. Jag ville aldrig åka hem, var alltid så kavat och klarade mig själv. Allra bäst klarar jag mig själv, när jag får prova mina vingar utan de vanliga kontexterna. Ett exempel. Reser jag tillsammans med någon jag känner brukar språket hämma mig väldigt mycket. Jag blir helt tyst, låter den andra sköta snacket. Men är jag helt själv kan jag prata både tyska och vellditt amrekaansk engelska, danska och norska. Säkert lite turistspanska också.

Det var en lång parentes. Dit jag vill komma är att vi efter några års medveten men ofrivillig bundenhet vid hemmet ska ut och resa inte mindre än 3 gånger nu i vår. Redan nästa vecka bär det av till Sydamerika, sen till Storbritannien och sen till det undersköna norra Italien.

Det är mycket som ska fixas. Jag minns när jag reste allena, då hade jag allt i en kabinväska. Nu lär det gå åt en container för att få plats med alla travellos, pocketböcker, pass, badkläder, solskyddsmedel, bilbarnstolar, blöjor, kameror och reseguider. Och då har jag väl glömt hälften.