Överraskad och smickrad

Min mamma ringde mig igår och frågade om jag ville följa med på Cabarét som hon fått en biljett över till. Fredagstrött måste jag väl säga att jag inte var så himla pigg på det. Men nu är jag glad att jag tog mig samman. My god! Peter Jöback är en riktig världsstjärna. Övriga skådespelare var rätt mediokra, men det blev en riktigt lyckad kväll.

Min mamma hade med sig sin äldsta väninna som jag alltid småbeundrat för hennes mod, galenskaper och yrkesval. Det är alltid så mycket att prata om med henne. Mest om livets svåra och om barnen (hon har själv 4). Eftersom hon är psykolog får samtalen en extra twist eftersom hon kan addera sitt professionella psykologiperspektiv på allt. Man tänker en gång till när hon t.ex säger att det faktiskt kan vara nyttigt om barn får ha det tråkigt emellanåt, eller att de är som mest lättformade när de är små. Att man ska dra med dem på tråkiga utställningar och teatrar, för att väcka fantasin. Och att de blir spännande individer om man varvar homogen trygghet med att dra undan mattan för sig själv och dem. Ja, såna där saker suger jag i mig som en svamp. Nu pratade vi dock mest om livets svåra. Döden, sjukdom, otacksamhet, bitterhet.

Efteråt, när vi skiljdes i taxin sa hon: "Du är så bra på att lyssna, du har ett genuint intresse att lyssna på andra människor. Det märks. Jag har sagt saker till dig idag som jag inte har kunnat säga ens till mina egna systrar. Jag tror att folk ofta säger så till dig, att de säger saker till dig som de inte vågar säga till nån annan. Stämmer det? Om du någon gång känner att du vill göra något annat i ditt liv så prova att läsa till psykolog."

Säger som jag sa till Exilmamman häromdagen. "Life is what happens when you make other plans". Vem vet, kanske de gamla hjulspåren känns för trånga snart?