Ekon från en tid som var. Som inte är.

Allt blev så futtigt. Allt blev så dubbelt. Överdelen på huvudet dunkade varmt, från halsen och neråt var kroppen iskall. Samtidigt som jag tappade talförmågan bubblade hela mitt förnuft av frågor om när, var och på vilket sätt. Om bara tiden kunde gå och slipa bort det onda vassa, men det måste få göra ont. Det kan inte hända, fast det har det. Han är borta, jag är kvar.

Tiden har slipat bort en del av den första chockens skarpa hörn. Kvar är alla minnen, alla ljusa stunder, glada skratt och gemensamma ansträngningar. Och nu kommer en insikt, tiden är värdefull. Det är ingen klyscha, man måste bara inse det om och om igen flera gånger under sitt liv. Gör något bra med den tid du har. Du vet aldrig när den tar slut.