Generationsklyftan

Jag är sämst på att gå och lägga mig i tid och sova lagom mycket. Man får inte ut mer av livet för att man sover för lite, man får inte mer uträttat för att man är vaken när andra sover. Dessutom är det farligt att sova för lite, man tänker dunkelt och dubbelt och gör en massa felval. Man säger konstiga saker, drabbas av afasi light och ordförrådet lägger sig på en treårings nivå. Man blir ful och blasé av att konstant sova för lite. Men varje natt hoar nattugglan och gör mig dum. Varje morgon när jag vaknar gör jag det på ren vilja, aldrig med känslan av att vara färdig med sömnen. Morgonbestyren sitter i ryggraden så det räcker att slå på de kroppsliga funktionerna. Nånstans vid Östermalmstorg vaknade hjärnan idag av ett skratt. Ett skratt från mitt eget inre. Är det inte fantastiskt roligt med alla dessa som formlösa tonårsgrabbar med designerjeansen på halv stång?

Jag har fattat (betänk att det ändå är 20 år sen jag själv klev in i tonåren) att man idag ska ha brallorna långt ner. De ska inte sitta i midjan eller åtsnörda under ölkaggen. Jag har fattat det, precis som att de vändbara michelintjocka mussepiggtröjorna var höjden av cool på åttiotalet, så jag tänker inte ifrågasätta eller dissa att det ska vara nedhasade brallor. Men hur funkar det egentligen? Brallorna sitter ju inte uppe på den som inte var några former. Och det verkar vara höjden av ocool att behöva rätta till eller dra upp brallorna om de hasar ner för långt. Hellre geishagång än byxupphalning.

Det som lockade mig till uppvaknande och skratt imorse var en ytterst cool kille med luggen omedvetet självmedvetet i ögona och brallornas linning på höftkulorna med dyrkallingarna väl syniga. Han ville hinna med tunnelbanan jag satt i (inte nödvändigtvis för att jag satt där, men ja ni fattar...) så det var till att springa nerför den stillastående rulltrappan. När kroppen kom i så häftig rörelse räckte inte höftkulornas lilla rundning att hålla brallorna på plats och eftersom det verkade vara viktigare att hinna med tricken med coolheten bevarad så fanns ingen annan nåd än att springa med spända skinkor. Springstilen blev allt annat än cool (har du dålig inlevelseförmåga så ställ dig nu upp, spänn skinkorna hårt och spring nerför en trappa med fortsatt spända skinkor) och väl innanför dörrarna med mer än hela kalsongen synlig så åkte handen bak och byxorna upp. Han tittade sig om, som för att försäkra sig om att coolheten trots byxhalning var oantastad. "Phew, bara den där trötta 30-taggaren som såg."