Vem ska ta över?

Min mormor (det kommer bli mycket skrivet om henne, hon har en stor plats i mitt hjärta) var fenomenal på att bordera, sticka och virka. Hon broderade dukar, tavlor och min dotters dopklänning. Jag ser henne framför mig i sitt hörn av soffan. Lampan lyser ikapp med fliten och glädjen över det framväxande resultatet. Hennes händer blev med åren reumatiska och krökta, men aldrig att hon gav upp sitt handarbete. Så sent som förra året fick barnen inte mindre än 8 par raggsockor i olika storlekar. De kommer ha varma fötter och minnen av gammelmormor i många år framöver.

Av någon anledning får jag dåligt samvete av det mesta nu. Varför var jag inte där mer? Varför skickade jag inte vykort i somras? Varför tog jag mig inte tid att lyssna mer intresserat på hennes berättelser om nu och då? Det känns så futtigt att skylla på tiden. Det är ju prioriteringarna som varit fel.

Julfirandet kommer vara annorlunda för alltid. Men alla juldukarna kommer vara stärkta, strukna och framlagda.

Vem ska nu ta över och brodera juldukar? Vem kan ta vid där mormor slutade? Jag kan inte, jag lärde mig aldrig att virka på syslöjden, än mindre att sticka. Korsstygn kan jag - kanske det ska bli vinterns terapi?

Fullt av tomt

Det känns bra att mormor fick dö den här tiden på året. Flera av släktens födelsedagar är samlade i juletider och hon som älskade att ge och glädjas med andra älskade den här tiden på året. Det känns bra att mormor fick dö med huvudet fullt av planer och förväntningar. Det känns bra att hon fick en skonsam död - hon somnade in och vaknade aldrig mer. Det känns bra att hon fick dö hemma, inte försummad på nåt underbemannat vårdhem. Hon levde ett rikt och aktivt liv, in i det sista.

Men det känns fördjävligt att aldrig mer kunna dela en enda stund med henne. Jag vet att jag gjorde henne stolt, jag vet att hon älskade mina barn och gladdes åt framgångarna i skolan och sen på jobbet. Jag vet det. Men det är så tomt. Måste bara se till att tomheten inte fylls av något dåligt samvete över att jag och barnen hela hösten velat åka och hälsa på men inte hunnit med. Nu är det för sent.

Hon var lycklig sin sista stund på jorden och nu är hon i frid i sin himmel tillsammans med dem som hon längtat efter.

Det kunde ju inte bli värre

Jo, det kunde det. 14 och 36 idag ringde min mamma och sa att något fruktansvärt hänt. På precis samma sätt jag jag bara visste att barnet i min mage var en dotter så visste jag att mormor hade dött.

Min mormor dog i sömnen i natt. Hon dog helt fridfullt med huvudet fullt av planer inför advent, julbasar med Röda Korset och julfirande med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Nu blir det inte så.

låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå

En liten stafettpinne att plocka upp

1. Välj tre ord för att symbolisera dig själv i högstadiet: blyg, populär, sportig, rädd, gullig, smörig, lillgammal, duktig, tuff, teaterapa, ambitiös, plugghäst, hemmakär, aktiv, störig, högljudd, framåt, realistisk
blyg, ambitiös, rädd

2. Vilken bok läste du senast? Fem ORD för att beskriva varför jag ska, eller ska avstå att, läsa den.
Sista beviset av John Matthews (http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9185283002). Läs den för: Arkiv X-känslan, 500+ känslosamma och spännande sidor.

3. Finns det någon känd person som förändrat dig eller ditt liv på något sätt? Vem och hur har denna någon förändra dig?
Nej, det finns ingen känd person som påverkat mig. De som påverkat mig mest är min mamma och min mormor (i den ordningen).

4. Skriv tre saker som du och din partner tycker olika om (har du ingen aktuell partner kan du väl svara för nåt X)
T tycker inte kvoterad FF är bra - det tycker jag. Vi har många och arga diskussioner om detta.
T lyssnar aldrig på en låts text. Jag tycker texten ger musiken en dimension till - annars blir det ju nästan alltid bara dunkadunka.
T tycker disktrasan stinker och är äcklig och sköljer och vrider aldrig ur den utan lämnar den i en liten smutsig ihopknycklad hög. Är det konstigt att den stinker och är äcklig?

5. Vad är det sista du skulle berätta för din mamma?
Om mitt sexliv :)

6. Vem ringer du först när hela världen står på ända, allt är deppigt och inget funkar?
Mamma

7. Vilken är din största personliga sorg?
Att livet är ändligt, jag kommer aldrig komma över det.

8. Vad frambringar mest ångest:
inte ringt mamma på en vecka
dåligt städat eller ostädat
gått upp i vikt
larm om farliga livsmedel
boendet
räntehöjningar
välja fonder/telebolag/elbolag
för mycket på TV-tittande
tränat för lite
är utomhus för lite
inte bytt till vinterdäck
annalkande sjukdomssäsong
ätit skräpmat/godis

Viktuppgång och ostädat (fast jag intalar mig att det är ok med dammråttor så tycker jag det är pinigt om nån kommer på oanmält besök)

Jag är såld

Ikväll har jag och T varit och hört Vittra berätta om sina tankar och om planerna för den nya skolan som kommer ligga 5 minuter från oss. Jag vill helst utbrista JAAAA! men vi måste gå på de andra alternativens informationsmöten för att inte göra bort oss och välja första bästa. Men jag är rätt säker på att det första i den här fallet är det bästa. De svarade rätt på alla frågor kändes det som. Men vad konstigt det är att tänka sig att det 50cm långa blå knytet har blivit så en stor liten tjej och att det snart är dags att tänka skolväska och påsklov istället för blöjor och lälling.

Mental note: inte köpa grisen i säcken

Allt är inte depp

Jag har lätt att slå an en deprimerad ton. Kanske inte gnällig, men definitivt inte positiv. Självklart är det BRA att den lille tappre inte behöver någon medicin eller att biopsi behövs. De är bra, positiva tecken.

Mental note: måste jobba på att tänka positivt.

Vårt dygn

DN har startat en serie idag om hur olika familjer får ihop vardagen.

08.04 Vaknar yrvakna och försenade
Varför är det alltid så? Vi lär oss aldrig. Den stora duktiga ville köpa en väckarklocka på fars dag. Fatta vilken pik.

08.15 Dusch, frukost, påklädning.
Autopilot på.

08.45 Lämnar ett barn på förskolan, det andra ska på återbesök hos njurläkaren och får följa med till kontoret.

09.15 Bilkö, lite stressad över om jag kommer hinna till naprapaten till 09.30

09.30 Är precis i tid och får en skön genomgång av den stela nacken

10.15 Stelfrusen efter vandring i snålblåst tillbaka till kontoret

10.30 Måndagsmöte på jobbet. f behöver hjälp hela tiden med datorn - svårt att ha möte.

12.00 Sätter oss i bilen för att åka till sjukhuset.

12.15 Anländer till ALB. Värsta rusningen i lunchrestaurangen. Vi har inte bråttom, men jag blir stressad ändå - det finns inga bord.

12.45 3 pannkakor senare står vi 45 minuter för tidiga vid disken till njurmottagningen.

13.00 Lämnar kissprov och leker i väntrummet

13.15 Till Väg- och mätrummet. Albumin fortfarande högt och samma halt blod i kisset. Väger 18.3 kilo och är 103cm lång. Blodtrycket är bra.

13.45 Får träffa dr som är trevlig men jag har svårt att få förtroende för en som mellan raderna tycker jag varit hysterisk som tog f till akuten den där andra gången blodet var illrött och sjukvårdsupplysningen sa "åk in!". Nu förstår jag att det ingår i sjukdomsbilden när man har den här diagnosen, men det är inte läkarens förtjänst att jag vet det utan det signade internet.

14.00 Klara hos dr. Biopsi och medicinering inte nödvändig i detta tidiga skede av sjukdomen. Det kan ta flera år för nefriten att läka ut. Det finns en antydan att albuminvärdet är på väg ner. Men det är tidigt i sjukdomen än. Får vänta på remisser och rätt ifyllda sjukintyg.

14.30 Väntar på vår tid hos provtagningen. Shit parkeringstiden går ut. NU!

14.35 Tillbaka och tavlan med könummer visar samma siffra.

14.40 SMS'ar T och säger att jag inte kommer hinna hämta barn på förskolan då bedövningssalvan (emla) måste sitta en timme.

14.50 Det är vår tur. Provtagningen stänger om 40 minuter och det finns inte tid att emla. Tur i oturen behövs bara tre rör blod den här gången så då får det gå att ta blodet kapillärt istället för venöst. (dvs sticka i finger istället för kanyla armvecket)

15.20 Klara på ALB för idag. Köper glass till den tappre. Vet att det är dumt, socker och allt. Men vad f-n.

15.50 hämtar på förskolan. F är i en bra fas nu - hon har fattat att det är hon som är vinnaren i allt det här. Hon är frisk och får gå till förskolan och ha det roligt och meningsfullt om dagarna.

16.00 hemma med en famnfull från brevlådan med reklam, bonuscheckar och en oläst DN

16.10 Samlade. T som åkt tidigt för att kunna hämta på förskolan om jag nu inte hann är hemma. Jag förbereder mat och T går och jobbar lite mer.

17.00 middagen på bordet. Ingen är direkt hungrig.

17.15 bygger lego med barnen. Jag älskar lego. Det blir giraffer i grönrandiga pyjamasar, tigersniglar och pingviner. Alla ska på kalas till delfinen som alltid är den som fyller år.

19.15 dags att börja nattningsprocedur. Pyjamasar tjatas på. Tänder borstas. T's tur att lägga. Förut var det lite av ett straff att lägga barn, men det är njutning för mig. Älskar att läsa högt ur någon kapitelbok, gosa, svara på omöjliga frågor och vara med dem tills de somnar in.

19.30 Sätter mig vid datorn. Inte en chans att hinna jobba ikapp alla missade timmar.

21.30 stretchar öm och stel rygg. På tv'n är det hockeykväll. Slumrar till en stund i värmen från brasan direkt på den hårda parketten. Vaknar och går upp och jobbar lite mer. Lovar mig själv att inte lägga mig efter midnatt.

01.00 borstar tänder och går och lägger mig. Förbannar mig själv för att jag aldrig lägger mig i tid. Bara 6 timmar tills det är dags att gå upp. Läser Damernas Värld som låg i brevlådan imorse. Ebba Von Sydow är en av årets kvinnor.

01.30 kan inte hålla ögonen öppna, T kommer och lägger sig med. Släcker lampan.

Magnetröntgen

Idag är en bra dag. Är inte trött när jag vaknar. Jag lämnar alla mina hemma och åker till sjukhuset för att genomgå en MR-undersökning. MR kallas slarvigt för magnetröntgen, men det handlar inte om röntgen utan om magnetresonans, dvs man sänder in magnetiska signaler och beroende på hur de studsar så kan man skapa en bild av hur hjärnan (eller vilken del av kroppen som helst) ser ut på insidan.

På vårt sjukhus kostar röntgenundersökningar 100 kronor. Jag funderar över det absurda i att t.ex få ett besked om tumör och samtidigt betala för det. Kan man få ångra sig och få pengarna tillbaka? "Jag vill inte ha den här hjärntumören - den var inget bra när allt kom omkring." Men visst 100 kronor är ju en struntsumma i jämförelse med att få en tumördiagnos. Varför ens bry sig om det?

Undersökningen är inte alls en så klaustrofobisk upplevelse som jag i mina värsta skräckscenarion frammanat. Jag börjar vara bra på att måla upp mardrömmar. Jag kläms ner i en skålformad brist, huvudet fixeras med hjälp av ett par specialbyggda hörlurar med your radiostation of choice. Mitt val är Radio Stockholm där det anhålls om svar. I armvecket har jag en liten kanylslang som senare ska användas för att spruta in kontrast. Det gör inte ont och tack vare en vinklad liten spegel slipper jag stirra rätt upp i tunneltaket när jag är på plats i MR-tunneln.

Flera serier tas och då hör jag inget förutom MR-apparatens brummande och skorrande. Det tar 35 minuter. Jag får inga svar, hade inte väntat mig det heller. Remitterande läkare ska göra det, det tar ca 5-7 arbetsdagar.

Åker hem och dricker kaffe. Tänker inte ens tänka på vad MR kan ge svar på.

Norskt ska det vara

Det finns något trollskt över Norge. Så är det bara. Vet inte om det är de höga fjällen, de djupa fjordarna eller språket. Skulle jag födas på nytt i en ny nationalitet skulle jag föredra att födas som norska före både en eldig italienska eller en cool liten fransyska.

Kolla bara på A-ha som är tillbaka. Morten Harket sjunger som en gud, lika gudalikt som han gjorde för 20 nånting år sen när han bad hela världen att ta på honom.

Och underbara, ljuvliga Ane Brun i sin nya Duets. Det är vackert, ack så vackert.

You leave me deflated
You give me release
My own private balloon ranger
You know what I need

det kan inte vara sant

Sonen stod i trappen yrvaken och klagade på ont. Ont var? I benen, överallt, men mest i öronen. Menande blickar. Jaha, VAB igen.

Åter till doktor som pratar hieroglyfer och undrar om jag också pratar hieroglyfiska. Nej, just det har jag inte hört förut, men nefrit, streptokocker, IgA, blodplättar och proteinuri kan jag. Det vart så mycket information att jag inte kom ihåg att be om sjukskrivningsintyg.

Dessutom; extra bonus i form av Våt promenad hem i grått novemberregn (ni vet sånt där som kommer på tvären och som garanterat letar sig in innanför kragen, blåser igenom öronen och såklart piskar håret i ögonen.)

återfrälst

Nu har jag gått så länge med mina symptom att jag inte ens vet när kroppen är i normalläge. Men jag tror att den är i det närmaste normalläge nu. Naprapaten gjorde susen, och idag har jag för första gången sen tidig höst varit ute och sprungit. Jag sprang inte långt, men styrkan och spänsten sitter kvar i benen. Och belöningen kom omedelbart, nackstelheten är som bortblåst, diffusa symptom bye gone.

Fatta det här

Jag - den grava internetmissbrukaren - har av misstag fipplat till min outlook så min allra käraste mapp hamnat i nåt mörkt arkiv - och där har den svällt, svällt och svällt utan att någon sett det. Stackars den. 268 olästa mejl.

Känns som lite av det ljuva livet kom tillbaka nu. Tre vänner har börjat blogga (host, host bättre sent än aldrig).

Familjen Lohks Italienblogg... http://www.familjenlohk.blogspot.com/
Sturm und drang i den moderna familjen http://denmodernafamiljen.blogspot.com/
Livet - lärarlivet - lantlivet http://snaret.blogspot.com/

Värsta hösten

Jag jobbar som ess-a-te-a-enn - hatar detta läge men vi har inget val nu med en man kort (eller ja: död). Hur hanterar man att ett dödsbo är delägare i företaget? Hur levererar 3 chockade bitnördar "projektledning" a 975 kr i timmen?

Lilla brorsan har fortfarande sin njurinflammation, dr ger vaga besked - internet värsta mardrömscenariot. Har vabbat 4 av de senaste 5 veckorna. Stora syrran som ett åskmoln av svartsjuka.

Jag har klara stressymptom - min naprapat spände sina innerliga bruna ögon i mig och befallde mig att dra i bromsen. Jag förfogar inte över bromsen, men vill gärna drunkna i de där bruna ögonen.

2 veckor kvar till advent, leksakskatalogerna och de dåliga samvetena väller in. Vill pynta och pyssla in absurdum, men hur ska nåt kunna glimma och tindra när fönstren inte ens hann bli putsade i våras?

Jag längtar efter jul

Mörkret blir kompakt nånstans runt fyra-fem. Det är novemberdimma och inga härliga höstfärger kvar.
Det här är Sverige i sin fulaste kostym, men det är härlig förväntan ändå.
Snart är det jul och innan dess en skön adventstid med pepparkaksbak och glögg. Nynnande barn skvallrar om att övandet inför luciatåget på förskolan börjat. Julpysslet är förberett, ligger och väntar på ivriga fingrar. Snart börjar allt det härliga. Vissa av grannarna har dock redan tjyvstartat med adventsljusstakar och ljusslingor.
Jag gillar att dra ut på förväntningen.
Sen är själva julen inte så mycket att stå efter. Det är ju ändå över så fort. Adventstid och annandagen är mina favoritjuldagar.

Ropa hej

Dagen börjar bra. Jag har bestämt att jag måste pausa från jobbet en gång i timmen för att inte stelna till. Glömmer bort, har så otroligt mycket att göra. Ligger efter - tack VAB.

Vid 2 börjar huden under läppen att domna. Försöker ignorera. Men vad var det dom sa om jag fick domningar i ansiktet? Vågar inte tänka mer, jag bara inbillar mig.

Middag. Kryddat med rädsla smakar korven äckligt. Säger så tyst jag kan till T att jag är rädd. Det känns som tandläkarbedövning runt vänstra mungipan. Han lägger sig på soffan utan en kommentar. Tar du inte mig på allvar? Sjukvårdsupplysningen säger "åk in!" och "Lycka till".

Tar tåget, behöver röra kroppen - få bort rädslan. Svart skog sveper förbi, går i ljusrörsflimrande gångtunneln. Mekaniskt rör jag mig till Akutintaget. Det är nyheter på tv4, kvoterad föräldraförsäkring het debatt på sossarnas partikongress. Sen får jag ett rum och blir kopplad till ekg. Hjärtat funkar som det ska, blodtrycket är u.a, syresättning också. Väntar, väntar. Fan, nu flimrar synen också. Nej det var ett lysrör på väg att gå sönder som flimrar. Hur ska de kunna ta den här hypokondriska hysterikan på allvar?

Vid midnatt kommer en läkare. Hon dämpar belysningen och är mjuk. Hon lyssnar utan att avbryta min historia. Tar mig på allvar fast det första som ramlar ur min mun är nåt om jag inte vet vad som är inbillning och äkta. Jag tror att en manlig läkare hade tänt alla lysrören och stirrat. Saklig undersökning av reflexer, grovmotorik, finmotorik, ögonrörelser och koordination. Hon är till 90% övertygad om att det är stress och muskelspänningar som orsakar alla mina diffusa symptom. Men bara för att inte missa något tas borreliaprov och jag får remiss till skiktröntgen.

Åker kungligt hem i nyaste femserie BMW'n. Somnar som en stock, inga domningar, inga andningsproblem. Lite yrsel.

Livet är inte rättvist

Här hemma har inget varit sig likt och "det är orättvist!" skriks i frustration så fort något känns motigt. Som förälder vill man nog gärna att det ska vara milimeterrättvisa. Man vill verkligen känna att man behandlar sina barn lika, gör exakt samma saker med dem och ger dem leksaker för samma summa pengar. Man vill att även lill*syskonets "min första bok" ska vara lika full av datum för första tanden, första rullningen, foton på ettårstårtan, inklistrade huvudfotingar som storasyskonets. Rättvisa är en ständig källa till ångest.

Men livet är inte rättvist. I alla fall inte om man bara ser till stunden. Men i det långa loppet är det nog rättvist.

Jag försökte förklara det för mina barn. Jag tog en massa exempel, förklarade att ibland vinner man själv men ibland vinner nån annan. Jag vrängde verkligen ut och in på min pedagogiska förmåga men allt de undrade var om det där loppet var längre än Lidingöloppet jag sprang.