Ropa hej

Dagen börjar bra. Jag har bestämt att jag måste pausa från jobbet en gång i timmen för att inte stelna till. Glömmer bort, har så otroligt mycket att göra. Ligger efter - tack VAB.

Vid 2 börjar huden under läppen att domna. Försöker ignorera. Men vad var det dom sa om jag fick domningar i ansiktet? Vågar inte tänka mer, jag bara inbillar mig.

Middag. Kryddat med rädsla smakar korven äckligt. Säger så tyst jag kan till T att jag är rädd. Det känns som tandläkarbedövning runt vänstra mungipan. Han lägger sig på soffan utan en kommentar. Tar du inte mig på allvar? Sjukvårdsupplysningen säger "åk in!" och "Lycka till".

Tar tåget, behöver röra kroppen - få bort rädslan. Svart skog sveper förbi, går i ljusrörsflimrande gångtunneln. Mekaniskt rör jag mig till Akutintaget. Det är nyheter på tv4, kvoterad föräldraförsäkring het debatt på sossarnas partikongress. Sen får jag ett rum och blir kopplad till ekg. Hjärtat funkar som det ska, blodtrycket är u.a, syresättning också. Väntar, väntar. Fan, nu flimrar synen också. Nej det var ett lysrör på väg att gå sönder som flimrar. Hur ska de kunna ta den här hypokondriska hysterikan på allvar?

Vid midnatt kommer en läkare. Hon dämpar belysningen och är mjuk. Hon lyssnar utan att avbryta min historia. Tar mig på allvar fast det första som ramlar ur min mun är nåt om jag inte vet vad som är inbillning och äkta. Jag tror att en manlig läkare hade tänt alla lysrören och stirrat. Saklig undersökning av reflexer, grovmotorik, finmotorik, ögonrörelser och koordination. Hon är till 90% övertygad om att det är stress och muskelspänningar som orsakar alla mina diffusa symptom. Men bara för att inte missa något tas borreliaprov och jag får remiss till skiktröntgen.

Åker kungligt hem i nyaste femserie BMW'n. Somnar som en stock, inga domningar, inga andningsproblem. Lite yrsel.