Hur gör vanligt folk när inget är som vanligt?

Jag är en hopplös rutinmänniska. Alltså jag är hopplös på rutiner, det är för trist för mig på något sätt. Men jag vet ju att allt blir så mycket lättare, roligare och egentligen mer kreativt. Men ändå är det så drygt! Jag vill gärna kokettera över att "genier klarar kaos, ordning är för medelmåttor".
Den här hösten började som alla andra "nystarter" med hopp om veckomatsedlar, storhandlingar, schemalagda aktiviteter med barnen, strikt uppdelning mellan jobbtid och barntid, nattningstider and so on. Och det funkade jättebra. Verkligen jättebra - tills det blev dags för vab. Allt ställdes på ända, stortjejen blev ett argt åskmoln, jobbtid blev dygnets alla vakna timmar, morgonrutiner blev barnkanalen i sängen tills det - panik - blev dags att packa sig iväg till vad man nu skulle göra.
Allt detta för tre bokstäver. VAB. Jag fattar inte varför jag är så hopplös - kanske jag inte ens har VAB att skylla på?