Äntligen fredag

En lång vecka går mot sitt slut och jag längtar redan efter måndag. Min son har nefrit och har varit beordrad vila i två veckor nu. Jag har vanligtvis ingenting emot att vabba, klart man vill ta hand om och vyssja, servera blåbärssoppa och badda febriga pannor på sina små telingar. Klart att man kan offra både sig själv, jobbmöten och viktiga ärenden för dem. Men det är en klar fördel om barnet verkligen är sjukt. Han är allt annat än sjuk, ingen feber, inget ont och helt symptomfri.

Det har varit en plåga för oss alla.

Storasyster är som ett argt litet åskmoln och grymt avundsjuk på att brorsan får äta Happy Meals och glo på barnkanalen hela dagarna (det är vad hon tror händer här hemma). Han är å sin sida inte heller så nöjd med tillvaron utan saknar kompisar och att dra på sig galonisar för att kolla på flugsvampar i skogen. Och som ni förstår är det omöjligt att vabba och jobba heltid - även om man har kontoret hemma eller på fickan. Jag är rätt stresstålig, men min hjärna kokar när jag måste tänka samtidigt som en uttråkad treåring klänger på mig och kräver att jag ska bygga tågbana.

Jag klarar inte split vision längre, rutiner är lyx. Därför ser jag fram emot måndag.

Videobandet med Molly Mus knastrar oroväckande - måste gå!