Livet är inte rättvist

Här hemma har inget varit sig likt och "det är orättvist!" skriks i frustration så fort något känns motigt. Som förälder vill man nog gärna att det ska vara milimeterrättvisa. Man vill verkligen känna att man behandlar sina barn lika, gör exakt samma saker med dem och ger dem leksaker för samma summa pengar. Man vill att även lill*syskonets "min första bok" ska vara lika full av datum för första tanden, första rullningen, foton på ettårstårtan, inklistrade huvudfotingar som storasyskonets. Rättvisa är en ständig källa till ångest.

Men livet är inte rättvist. I alla fall inte om man bara ser till stunden. Men i det långa loppet är det nog rättvist.

Jag försökte förklara det för mina barn. Jag tog en massa exempel, förklarade att ibland vinner man själv men ibland vinner nån annan. Jag vrängde verkligen ut och in på min pedagogiska förmåga men allt de undrade var om det där loppet var längre än Lidingöloppet jag sprang.