Mobbad och utfryst

Under några år på mellanstadiet var jag mobbad och utfryst. Jag hade inga kompisar, jag hade fel jacka, kom från fel ställe, hade fel sorts efternamn, hade ful cykel, pappa hade fel sorts bil och det var INTE ok att spela fotboll eller kunna kasta längst. Värst av alla var nog fröken som tvingade upp mig till högläsning inför hela den hånskrattande klassen.

De åren har format hela mitt vuxna jag. Så fort jag kunde bytte jag bort mitt efternamn, prassliga vindjackor finns inte i min garderob och att hålla tal är det farligaste jag kan tänka mig. Jag har också ganska svårt att prata i telefon. Men det är inget som går och gnager i mig. Det dåliga tog inte överhanden. Jag överlevde tack vare att jag hade kompisar och intressen på annat håll. Framförallt hade jag föräldrar som lyssnade, stöttade och bekräftade mig. Det var inget fel på mig. Jag var jättebra.

Jag vet att det finns många med mig som blivit mobbade och utfrysta. Kanske är vi extra måna om att "alla ska få vara med", att odla specialintressen hos våra barn och anmäla dem till en massa aktiviteter där de kan träffa kompisar i olika sammanhang?

Vad man har kunnat läsa i Linda Skugges krönikor och böcker så har hon också upplevt mobbing och utfrysning. Därför är det så förvånande att läsa något så här naivt och oförsonligt om mobbarna. Skulle min mamma klippt sönder nåns gucciväska eller kastat en bajsbomb på nån hade jag förmodligen fortfarande skämts och varit mobbad.