Det började den andra oktober

om det svåra - stort som smått

19 maj 2006

Har livet blivit som du tänkt dig?

Jag har aldrig haft nån egentligen plan i livet. Jag var både imponerad och avundsjuk på de som i gymnasiet hade hela början på karriären utstakad. De som redan som sjuttonåringar visste exakt vad de ville göra i livet. De åkte planenligt till Frankrike, pluggade på Sorbonne och lärde sig massa språk och fick vänner runt om i Europa. Sen kom de hem och började läsa på KTH eller Handels och efter avslutade studier fick de de jobb som de tänkt ut när de var 17. Imponerande, eller hur?

Själv har jag använt bananskalsmetoden kombinerat med lustprincipen. Jag har gjort det som fallit mig in och har haft förmånen att ha en massa tur. Ingen målmedvetenhet eller skicklighet alls. Efter gymnasiet så visste jag...döh.. inte alls vad jag ville göra. Jag satt i kassan på ett ställe som säljer brädor, målarfärgsburkar och takpannor på dagarna, på nätterna var jag på rave (med Linda Skugge har det i efterhand visat sig). Sen pluggade jag lite reklam och media och åkte sedermera till NYC för att praktisera på reklambyrå. NYC är ett helt kapitel för sig själv, det får bli en annan gång. Snabbversionen är att jag fick en passion för storstäder och möten med människor från olika bakgrunder.

Jag kom hem och visste fortfarande inte vad jag ville, så jag.. döh... började jobba på McDonald's. Och det var jättekul, jag tror aldrig jag haft så mycket kul och så många kompisar som då. Ingen prestige, bara kul. Men ett McJobb är inget att bygga ett helt liv på, så jag tog mig i kragen och sökte mig till universitetet.

Media- och Kommunikationsvetenskap blev det då. Efter ett läsår med mördande tråkig kurslitteratur och inga utsikter om att utbildningen skulle bli användbar så fick jag för mig att jag skulle läsa Data- och Systemvetenskap. Sagt och gjort, allt gick som smort, jag har alltid haft oförskämt lätt för mig i skolan.

Precis innan IT-branschens jättelika uppgång (och ännu större ras) så fick jag fast anställning på det enda jobb jag sökte. Av någon outgrundlig anledning gick allt jättebra, cheferna gillade det jobb jag gjorde och mina insatser blev höjda till skyarna. Lönen ökade med 62 % de tre åren jag jobbade där. Hela tiden undrade jag när jag skulle bli påkommen. Allt kändes som det var på låtsas, att jag liksom lekte vuxen som åkte på affärsresor, skrev reseräkningar och ansvarade för komplicerade lösningar hos jättelika kunder.

Sen ledde det ena till det andra, jag träffade min blivande man, fick barn, skaffade hus, landställe, blev feminist, startade eget företag och på den vägen är det. Jag är otroligt lyckad! ;) Detta uttalande ska läsas ironiskt med tanke på att jag aldrig i förväg tänkt hur livet skulle te sig.

Därför kickas tankarna igång när jag i tunnelbanan läser "Har livet blivit som du tänkt dig?" Och man uppmanas bryta upp och flytta till Västra Mälardalen.

Har mitt liv blivit som jag tänkt? Eh...döh.. nej, men å andra sidan har jag ju aldrig tänkt hur det ska bli heller. Jag är nöjd och även om livet känns jäkligt tungt och allt gör ont emellanåt. Jag har alltid utgått från att göra det som faller mig in och haft roligt under tiden. Räcker inte det?

Jag skickar vidare denna fråga som en bloggutmaning till tre andra bloggare. Så "exilmamman", "tankar om stort och smått" och "saker som suger"; Har livet blivit som du tänkt dig?

Länka till det här inlägget och pinga nyligen.se och om du vill utmana någon är du välkommen att göra det. Du som känner dig utmanad (men inte är någon av de tre ovanför) att svara på denna fråga får givetvis plocka upp stafettpinnen och springa åt ditt håll, kom gärna ihåg att länka tillbaka hit.

14 Kommentarer:

10:46 fm, Blogger Stefan skrev...

fan va kul... jag e på!

 
10:54 fm, Blogger Var dags glimtarn skrev...

Ahhh, mamma mia det kan ju bli en uppsats *S* Jag svarar inom kort...

 
12:17 em, Blogger Cliff Hanger skrev...

Intressant läsning. Grattis, jag blir riktigt avundsjuk på den karriärväg du har hamnat på med hjälp av bananskal och med skicklighet. Kan dock inte lova att jag tar tag i staffettpinnen. Befinner mig för närvarande i en identitetskris, utbildningen känns jobbig nu och jag vet inte om jag vill bli lärare. Känner mig inte allt för lockad av att lämna ut mig i ett sådant blogginlägg, nu när jag känner mig förvirrad och negativ. Sedan vill jag leverera ett genomarbetat inlägg om det ska vara så personligt, och det har jag egentligen inte tid med nu när det är så mycket kurslitteratur att läsa. 9 juni får jag i och för sig en massa ledig tid. Men det är inte HELT omöjligt att jag skriver lite snart i ämnet.

 
12:27 em, Blogger Thinkerbell skrev...

Det var tråkigt att höra El Mango. Jag hoppas att du efter identitetskrisen kommer ut stärkt i övertygelsen att läraryrket passar dig. Det jag "vet" om dig via din blogg säger mig att du kommer bli en bra lärare.

Det vore intressant att läsa mer om dina tankar du har just nu - och de kan bli en bra replik på min utmaning. Hur vet man hur livet ska bli?

 
12:29 em, Blogger Var dags glimtarn skrev...

Du dearest Thinkerbell... det där med att pinga är överkurs för mig som inte finns med på ngn bloggportal etc, läs jag har ingen aning om hur man gör : )Men jag kan berätta att jag dedikerade min lunch till lite memorylane.

 
12:32 em, Blogger Thinkerbell skrev...

exilmamman: fick du inte mitt mejl? ytterst enkla instruktioner där:
klicka på en länk och sen en knapp.

 
1:02 em, Blogger Var dags glimtarn skrev...

För att "reta" Stefan ovan (efter att ha läsa hans senaste blogg) fick jag tics och måste använda utländska ord ; )GRAZIE bella, jag fick det.

 
1:15 em, Blogger Thinkerbell skrev...

exilmamman: har du inte alltid haft de hangupsen? mina kids har fått det sen besöket hos er. "pasta bianco" är överallt.

 
1:34 em, Blogger Var dags glimtarn skrev...

Jo jag skulle behöva anstränga mig enormt för att helt hålla mig till ett språk samtidigt. För att jag är uppväxt med fler än ett språk, för att vi bott utomlands en hel del som barn och som vuxen. För mig är det inte så viktigt. Jag får bli en sån som andra retar sig på ; )

Vår lilla H är bra på att hålla isär språken ,vår minsting blandar. Jag "skäller" på dem, fast jag föregår med dåligt exempel. Men darling, bella etc, det finns ju inte på samma sätt på svenskan. Mest använder jag nog utländska superlativ för att få in rätt känsla i orden :) (jag ska intebabblahär, jag ska jobba tjäna pengar!)

 
9:48 em, Blogger Stefan skrev...

Exil mamman för formens skull: ingen är mer liberal när det gäller språkliga innovationer än undertecknad...men det som stör mig är att ingen reagerar på att engelsmän/americaner som bor och lever i sve inte svarar på svenska utan på engelska...och att det är ok...varför det? Om det är ok...så vill jag att spärrvakterna talar indiska med mig när jag frågar efter vägen till slussen etc... men det går inte för de måste lära sig svenska för att anpassa sig till landet...men det gäller inte engelsmän/americanos...det är weird ;)

 
11:00 fm, Blogger Thinkerbell skrev...

stefan, jag är jättedålig på att läsa ironi i text. har du tänkt svara?

 
12:39 em, Blogger Var dags glimtarn skrev...

Stefan: Håller helt med, herregud jag som ytis i Italien kämpar att svara på italienska och inte svarar jag dem på engelska eller svenska... Så ger jag dem en hel del skratt med mina språk förbristningar efter 8 månader i landet men uppskattad och välkommen känner jag mig. Sen råkar jag vara halvengelsk med, vi är ett drygt släkte "vi engelsmän" liksom herrarna på täppan när det handlar om språk. Vilket är dötrist attityd. På "oss" bara :)

 
8:56 em, Blogger Cliff Hanger skrev...

Det var snällt skrivet av dig. :-)

Jag har nu bestämt mig för att ta ett studieuppehåll. När jag är så tveksam till om jag vill bli lärare är det bättre om jag funderar på det medan jag jobbar (och fortfarande har ett jobb att falla tillbaka på, har friår nu) än att jag känner osäkerheten och tveksamheten gnaga på mig medan jag pluggar och studielånen stressande växer (jag har begränsat med studielån att plocka ut också, eftersom jag pluggat innan, det blir andra gången som jag blir en drop-out, eller tar studieuppehåll om man hellre vill aklla det för det).

Känns skönt att ha tagit ett beslut (om studieuppehåll). Osäkerheten tär på en. Men vart jag verkligen hör hemma på arbetsmarknaden är fortfarande en gåta.

 
3:28 em, Blogger Stefan skrev...

thi hi...utmaning mottagen, publicerad och vidareskickad

 

Skicka en kommentar

<< Till början