Skugge, som klippt och skuren för den tyska marknaden

Linda Skugge har släppt en ny bok, ”Ett tal till min systers bröllop”. Detta är en bok som enligt egen utsago är fiktiv, men det är svårt att märka nån skillnad på romanens Sylvia Svensson och krönikören/bloggaren Linda Skugge.

från "Jag kan inte använda hela mitt privatliv" publicerad i Arena:
Så mellan ungarna, sjukdomarna, vällingen, gruset, GRUSET, fuck vad två kids genererar GRUS, shoppinglistorna, den minimala sömnen, mailen håller jag på att skriva en roman.
Det lutar åt en nästan-dokuroman. Som inte handlar om mig fast om mig ändå.
Det kanske räcker med att låta huvudpersonen heta nåt annat än Linda för en gångs skull.

Sylvia har två döttrar som är sjuka hela tiden och honkatter med manliga namn som pissar överallt. Sylvia sover aldrig, har problem med fjärrarna och de små skruvmejsar som behövs för att byta batterier på leksakerna. Hon jobbar som eftertraktad krönikör, är ivrigt efterfrågad i tv-sofforna och har en bortflugen (förmodligen otrogen) man i kultursvängen. Som grädde på moset har Sylvias syster Siv vältrat över allt ansvar för sitt eget bröllop på sin syster. Allt är förstås mycket skruvat och bitvis rätt roligt. Systern Siv är egentligen rätt osynlig i boken, men helt klart den roligaste karaktären. Varning för ljudliga gapflabb i tunnelbanan!

Bokens sidekick är den stora diktaren Sylvia Plaths som slutade sitt liv i en gasspis i ett kallt London 1963 och lämnade sina två barn med mjölk och färdigbredda smörgåsar. Sylvia i boken identifierar sig med Sylvia Plath och ser likheterna i livssituation. Samtidigt som hon gång efter annan frågar sig hur Plath kunde lämna sina små barn som hon älskade så ställer hon sig frågan om så himla mycket har förändrats för kvinnorna på dessa 43 år som gått sedan Plaths självmord. Karlarna sticker ju fortfarande från allt ansvar och familj.

I partierna när Skugge berättar detaljer ur Sylvia Plaths och även Märta Tikkanens liv, drar paralleller mellan dagens kvinnor och sextiotalets kvinnor, då glimrar boken. Då hoppas jag på en uppföljare som kan svälla ut och knuffa ut Sylvia Svensson till sidekicksrollen.

Den här namnleken, vurmen för Plath, leken med snarlika familjeförhållanden och arbetssituationer gör att den här boken är en riktig bladvändare. Språket flyter och läsningen är okomplicerad såsom det ofta är i den här chick-lit-genren. Man måste läsa vidare, inte så mycket för att ta reda på hur det går för Sylvia utan för att få fler pusselbitar till pusslet Plath/Tikkanen/Skugge.

Resten känns tjatigt och ... eh.. som man känner igen allt. När Sylvia kommer till tals för att berätta om sitt kaotiska tvåbarnsmammeliv med telefonproblem, sömnlöshet, svårigheter att parkera, det omöjliga i att hitta rätt, barnflickornas konstiga vanor och krav, springmaskar, pissande katter, presentinköp och ständiga inköpslistor använder Skugge sitt krönikörjag. Kanske är det bara de (inkl mig själv) som läst mycket Skugge som framför ser sig krönikemaskinen Skugge som en idisslande kossa som tuggar länge och väl på gamla alster och sen presenterar dem i en annan form? Med krönikörjaget påslaget kommer de välkända, signifikanta Skuggeorden; pubbeungar, fucking this och fucking that, tuttar, lattemorsor, kattpiss och ränndreta. De klassiska krönikeämnena återkommer också. Har vi inte redan läst om ändlösa letanden efter barbiekammar? Har vi inte läst om innerstadsmammans kamp att få tillgång till tvättmaskin när allt är nerkräkt? Har vi inte hört om alla gubbs på Östermalm? Vi har läst om pissande katter, eviga rännor, idogt tandtrådsanvändande och sömnlöhet?

Åk till Christina på Sicilien och drick lite spumante-champagne. Det behövs lite nytt material honey. Men det är klart, for the german readers kanske allt ter sig som nytt?