Saker som stör
Visst, man kan vara elak och dissa tre kändisar. Alla vet redan att de vi älskar att hata är Robert Wells, Tomas Ledin, Magnus Uggla, Per Gessle, Mat-Tina, Leif "Loket" Olsson, Roger Pontare och Ernst Kirschsteiger. Dissa nån som gör verklig skada istället; Kungen, Arne Weise eller Bingo Rimér. Eller nån sån där självklar hedersknyffel; Zlatan, Ulf Lundell eller Henrik Schyffert. Dissa nån av dom så ska jag skratta. Rått.
Tillsvidare tänkte jag dryfta en sak som verkligen stör mig, som jag tänker på och som upptar mycket av min tankeverksamhet (smashläge).
Mammor och pappor som skiljer sig. Ja, jag tycker faan att man måste kämpa lite. Samtidigt tycker jag att alla kvinnor som tvingas leva uppoffrande, hugade och i mannens skugga genast ska resa sig, skrapa bort babykräkset och det söndersmulade självförtroendet och gå. Glöm inte ungarna bara - de är det bästa du har. Jag tycker också att barn har rätt att växa upp i ett kärleksfullt hem, där kärlek inte bara spirar mellan mammor och barn utan mellan mamma och pappa. Men jag tycker faktiskt att man måste glöda lite extra för barnens skull, inte ge upp så lätt. Inte ha för stora förväntningar på kombon barn och självförverkligande.
Det här ämnet stör mig. Inte bara ämnet i sig utan det faktum att min logik inte räcker till. Det finns ingen logik att följa.
postat av Thinkerbell @ 5/09/2006
8 Kommentarer:
Jo det är lätt att tro att de som skiljer sig inte har kämpat nog, men då underskattar man förmodligen hur jobbigt det faktiskt är att skilja sig! Inte något man gör för att få självförverkliga sig litegrann i alla fall. Det lätta är att stanna fast man inte borde.
Men jag menar att man ska kämpa för att hålla ihop så att man inte kommer till den punkten att man måste kämpa för att skiljas "snyggt" och hela administrationen kring flytt, växelvist boende, dagisbyten, skolbyten osv.
Och inte tror jag heller att man skiljer sig för att förverkliga sig själv. Men jag tror att det är slitningarna som uppstår i samband med den omöjliga kombon barn och pressen att förverkliga sig själv som är många skiljsmässors grund. Det är då tid ska delas och fördelas rättvist, det är då man slår in murbräckor i äktenskapet - för tid finns bara i begränsad mängd.
Du har en annan sida av myntet och säger att det är lätt att stanna fast man inte borde. Jag tycker, när jag ser på skiljsmässor i min närhet, att det verkar så lätt att lämna. Hur många vet innan skiljsmässan är ett faktum vilket massivt arbete som väntar sen?
Jag har inga svar, bara massa frågor som jag tycker är intressanta att diskutera/fundera kring. Hoppas du inte såg mina funderingar som någon slags pekpinne.
Jag tror att man inser det svåra i att verkligen separera när man sitter där och ska säga orden, och när man dagen efter - då man fortfarande har chansen att ångra sig, att försöka en gång till - inser att man måste gå vidare och kämpa sig igenom sorgen och även det praktiska arbetet. Jag menar alltså att en av de stora trösklarna och förståelsen för vad som väntar kommer ganska tidigt, medans man fortfarande skulle ha en chans att backa och ta den lätta vägen ut, den vägen när man stannar fast man inte borde.
Jag tror som du att många gånger är det kombinationen självförverkligande och barn som leder till separationen, men också många gånger våra förlegade könsroller. Jag tror tex jämställda par har enormt mycket större förutsättningar att hålla ihop, men i slutänden handlar det kanske ändå ofta om ifall man som förälder fortfarande ska ha rätt att känna äkta kärlek till sin partner eller om man ska nöja sig med att man inte är osams hela tiden?
Att det ser lätt ut att lämna utifrån betyder nog inte alltid att det var lätt i praktiken. En kollega till mig sa när jag var mitt i min separation att han inte fattade hur jag kunde vara så glad. Han visst såklart inte att jag grät i bilen hela vägen till och från jobbet varje dag i flera månader. Det man ser som verkar lätt är kanske inte alltid lätt.
Och nej inga pekpinnar uppfattade, jag ser bara på separationer annorlunda - att separera var det svåraste jag någonsin gjort - det skulle varit så mycket lättare att stanna. Och lite lite provocerar det mig att så många (inte bara du) verkar tro att det är lätt att gå.
Jag förstår att det inte är lätt känslomässigt att att lämna, att gå ifrån ett liv tillsammans. Men folk verkar så lätt och snabbt kunna hamna där - att de är i färd med att lämna.
Det handlar väl inte så mycket om att jag tycker att de som skiljer sig är extra lättvindiga personer, utan om att vi över huvudtaget tar äktenskap så lättvindigt.
För mig är det obegripligt hur man någonsin kan veta att man "borde" gå trots att man har grubblerier i motsatt riktning.
Det verkar så lätt att sumpa ett liv tillsammans, mycket svårare att värna kärleken.
Jag tror inte att kärleken dör av sig själv, det är många yttre omständigheter som dödar den; förlegade könsroller, tidsbrist, jakt efter självförverkligande, status och pengar t.ex. De sakerna går att bekämpa.
Vi är väl alla olika där, men för mig så är det där med det känslomässiga något som kommer och går. Äktenskapet - nu pratar jag det praktiska/administrativa - det kan inte komma och gå på samma sätt. Därför är det kanske många (med mig) som någon gång tänker att nu är det nog men stannar av praktiska skäl. Man väljer att stannar för enkelhetens skull och hoppas att förr eller senare kommer det känslomässiga i takt igen. Jag tycker inte det är lätt alla gånger, bara mer praktiskt.
Kärleken kanske inte dör av sig självt men människor utvecklas ju och det är inte alltid åt samma håll. Värderingar och livsmål (nu pratar jag inte om karriär utan vad man vill prioritera i livet) som drar åt olika håll och till slut blir oförenliga.
Det du beskriver med status, pengar, tidsbrist etc känns för mig som ett isolerat övre medelklassproblem litegrann. Jag känner igen mig själv och mina vänner som separerat väldigt lite i detta.
Det du kallar att stanna av praktiska skäl är kanske det som jag kallar att stanna för att det är enklare än att gå?
Jag känner heller ingen som lättvindigt har gått, men däremot många runtomkring som tror att de gått lättvindigt. Och kanske verkar det som att det gått snabbt, fast det inuti hos den andre försigått en process väldigt länge?
Och riktigt säkert och logiskt kanske man inte kan veta att man "borde" gå, det är ju en känsla det också. Något inom en som säger att nu måste jag faktiskt fast jag både vill och inte vill. Svårt att sätta ord på. Svårt att genomföra också. En av de svåra sakerna med att separera är ju att det är svårt att veta till 100% att det var det allra bästa valet, och ett aktivt val att gå måste man verkligen kunna leva med på ett annat sätt än ett mer passivt val att stanna (men såklart finns de som aktivt väljer att stanna också, jag pratar om de som väljer att inte välja).
Det finns nog inga självklara svar, men jag tror att man ska vara ödmjuk inför den sorg, de kval och det mentala jobb som ligger bakom många skilsmässor. Det är inte alltid så lätt och lättvindigt som det ser ut.
I min nya relation är jag angelägen om att varje dag aktivt välja kärleken till min sambo - så visst förstår jag ändå vad du pratar om när du säger att man ska kämpa för att hålla ihop och att kämpa för att hålla kärleken vid liv. Jag håller med om det också. För skilja mig vill jag aldrig mer göra.
"Och kanske verkar det som att det gått snabbt, fast det inuti hos den andre försigått en process väldigt länge? "
Fast då undrar jag om man i det läget inte har valt den enkla, lätta vägen? Varför har man inte pratat, kämpat och värnat den kärlek man har till varandra? Utan istället låtit processen försigå inuti sig? (det känner jag igen i alla skiljmässor i min närhet) Kanske för att det är så jäkla svårt att se i vardagen och slentrianen vad som borde vara viktigast, dvs kärleken och familjen. För att vi ser lättvindigt på kärleken, den tas för given och verkar inte vara värd att kämpa för (medan den fortfarande finns kvar).
Jag vill gärna att anledningarna till skiljsmässorna ska vara logiska och solklara, det är kanske det som gnager mig mest - att folk står ut med att inte veta ifall de gjort det som var bäst.
Instämmer, visst ska man inte hålla det för sig själv - jag menade mest att processen kanske försigått både inne i en själv och i relationen men att de runtomkring inte alltid känner till sånt om ens relation. I de fall jag känner till så har man inte hållit det för sig själv i relationen heller, men inte heller fått tillräcklig respons på sina tankar. Det är lätt att sopa undan och inte orka ta tag i problemen , så visst ska man våga prata - men det är inte alltid den som väljer att skilja sig som inte velat prata. Man är ju två i relationen. Många säger att "jag förstod inte att det var så allvarligt" när den andre parten känner att man skrikit sig blå och tjatat och tjatat om problemen. Det är svårt då, när den ena till slut mentalt börjat sin resa vidare och den andre inte velat/kunnat förstå varthän det barkade. Jag tycker med risk för att låta lite patetisk, att Lisa Nilssons sång "Långsamt farväl" kan beskriva känslorna rätt väl.
Men avsaknaden av att kunna veta till 100% - hur vet man att man gjort rätt när man stannar kvar? Egentligen? När får man facit till livet liksom?
MIn spontana rekation eller mer känsla är att det är lättare att stanna. Som skiljsmässobarn som jag är såg jag hur lätt det var att stanna kvar men hur svårt svårt svårt steget till uppbrottet var. Sen vad som drog det till ett uppbrott var flera saker b la att de träffades så väldigt unga och helt utvecklades till olika personer utan att komplettera varandra.
Vårda kärleken däremot, det är något man aktivt måste tänka på dagligen. Ska inte glömmas bort. Jag som skiljsmässobarn valde noga noga kanske extra noga!? Men utan att veta att det håller livet ut, som Cattis skriver finns inget facit. Men arbetsboken måste vara öppen hela tiden. Så får man skriva facit efterhand....
Skicka en kommentar
<< Till början