Business med livet som insats
Jag kan inte släppa det här med den döde svensken Tomas Olsson på Mount Everest. Jag fattar varför människan utmanar sig själv att göra livsfarliga saker. Det är livsfarligt att bestiga Mount Everst, och då menar jag inte själva klättringen i sig (man dör oavsett om man ramlar 300 meter eller 8848), utan förhållandena med syrebrist och extrem kyla. Sitter man och vilar lite för länge i minus 35 grader kan det vara ett förstadium till den sista vilan. Knatar man på i för hög fart kan lungorna sprängas och man kan få hjärtattack. Om sökandet efter livsfara är drivet av nåt slags uppdrivet manligt ego eller en speciell gen det vet jag inte. Men jag förstår att det finns något driv att utmana, tänja gränser och söka kickar/adrenalinpåslag. Sett ur ett evolutionistiskt perspektiv har det nog varit bra att människan ständigt velat testa och tänja gränser för vad som är möjligt.
Men hur kan vi andra ställa upp på att extremäventyrarna så respektlöst sätter liv på spel? Det känns ju liksom rätt onödigt, mänskligheten har väl inget att vinna på att ytterligare en äventyrare når toppen? Hur kan sponsorerna ge pengar till nån som med ca 10% sannolikhet kommer dö? Jo, för pengarnas skull förstås. Och vem är det som egentligen betalar? Jo, vi som står nedför och låter oss förtjusas och förfasas. Är extremäventyrarna vår tids gladiatorer?
P.S Jag tycker att det finns mer behjärtansvärda insamlingar än att se till att en äventyrare som medvetet riskerat sitt liv flygs hem eller får ett minnesmärke.
postat av Thinkerbell @ 5/24/2006
9 Kommentarer:
Jag håller med om att det finns mer behjärtansvärda insamlingar.
Hoppas bara inte Tomas Olssons familj eller vänner ser detta inlägg. De har det svårt nog som det är ändå.
Mitt inlägg är inte personligt riktat mot Tomas Olsson eller hans familj (ska jag har dåligt samvete nu?, eller vad menar du med din kommentar?), men ska man tassa på tå runt hela ämnet bara för någon dött? Jag tycker det är helt vansinnigt att utsätta sig själv för så mycket fara och indirekt sin familj för så mycket "onödig" oro och sorg, men samtidigt finns en sån otroligt fascination för dessa äventyrare bland sponsorer, media och vi "vanliga". Det är ett intressant och tankeväckande ämne.
Tror du inte att de undrar vad det fanns för mekanismer som fick deras Tomas att göra helt livsfarliga saker?
Varför inte leva livet så mycket som möjligt eftersom man ändå ska dö? För vissa människor är det att klättra andra att springa andra spela bowling mm. Lev livet! Klättrare riskerar inte andra människors liv bara sina egna. Jag vill inte dö på ett berg, men det är få förunnat att dö när man gör det man tycker mest om. Självklart var Tomas Olssons dödsfall tragiskt men jag tror att han han leva mer på 30 år än vad de flesta gör på 80. Älska livet! Slösa inte bort det med inaktivitet, negativt prat eller Tv-såpor. Tack för mig.
Egentligen var det detta som du skrev i ett tidigare inlägg som jag i första hand reagerade på: "Man får skylla sig själv om man med flit riskerar sitt liv i sitt sportutövande".
Jag håller med dig i sak, det är inget hjältemodigt med att klättra uppför ett berg (även om jag kan beundra bedriften) men det kändes inte schysst att skriva så så kort tid inpå att någon tragiskt har omkommit. Det kändes lite hårt.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jag tycker det är helt befängt att klättra på så höga berg. Det är jättefarligt, och varför gör människor det? Är det nånslags mandomsprov, nåt att skryta med, nåt att vara först med? Varje expedition har ju någon unik twist, att bara bestiga berget är liksom ingen thrill längre. Man ska vara först eller unikast med något. Göran Kropp cyklade hela vägen från Sverige till bergets fot och nådde toppen utan syrgas. Sen cyklade han hem igen - ingen annan har gjort det. En annan besteg berget utan ben, han blev de handikappades förste man på toppen. En ny trend inom klättrarvärlden är att nå toppen på kortast möjliga tid. Man utsätter sig för risken att få höghöjdssjuka om man klättrar mer än 300-500 meter på ett dygn... Varför tävla i dumdristighet, höghöjdssjuka kan döda en på ett par timmar. En annan försöker nå toppen som ett experiment för att se hur högt upp hans operationsskadade synnerv klarar sitt jobb. Han avbröt sitt försök 50 meter från toppen, då han var helt blind. Han dog senare under nedstigningen, förmodat hjärnödem. En försöker åka skidor på blåis, 8500 meter över havet. Dör man under såna omständigheter... ja man nog får skylla sig själv. Och jag tror många gör det, de är väl medvetna om riskerna och friskriver alla andra sig själva från något ansvar. Många andra klättrade vittnar om alla fastfrusna liks påminnelse om de extrema riskerna. Det är helt sjukt - speciellt om man tänker på det massiva antal barn, kvinnor och män som lider stor nöd i flera av länderna som rika västerlänningar kommer och extremäventyrar i. En expedition har en budget på ca en miljon, det mesta är sponsorpengar. Tänk om expeditionernas sponsorer istället skänkte pengarna till välgörenhet? Och visst kan man säga att äventyrarna riskerar andra människors liv, den massiva mängd sherpas som varje år riskerar sin hälsa och sitt liv genom att kånka grejer, guida på hög höjd, ingå i räddningsexpeditioner osv vittnar om det.
Men de anhöriga då, det är kanske dem vi pratar om? Över tvåhundra människor har omkommit på berget och bara i år har 12 till mist sina liv - bara för lusten till äventyr. Jag kan förstå sorgen, chocken och de frustrerande administrativa turerna kring att få hem kroppen. Men nånstans där tror jag också den ilskna frågan VARFÖR? bubblar.
Varför, gör man en sån egoistisk grej?
Jo visst får man skylla sig själv, rent krasst. Kändes bara inte helt taktfullt med timingen på inlägget. Att han dog är straff nog för dumdristigheten liksom. Men det är väl bara jag som är känslig och blödig.
Jag ångrar inte det jag skrev ovan, men nu när jag surfade till insamlingen kände jag verkligen att folk prioriterar fel som skänker pengar till detta i stället för till t.ex. UNICEF.
Att jag ursprungligen skrev så att han fick skylla sig själv handlade mer om den här insamlingen och vännernas krav på att UD skulle trixa till helikoptertillstånd och sen se till att kroppen blir hemskickad. Norrmannen han utförde expeditionen med skrev i sin rapport till aftenposten något om att svenska UD nog borde ha lärt sig efter tsunamikatastrofen (och därmed snabbt och effektivt startat en räddningsaktion och minutiöst planerat hemforslingen). Det är respektlöst, mot mig som skattebetalare, mot de människor i dessa regioner som lider av fattigdom och även mot klättrarna själva - de vet vilka risker de tar. Tomas hade säkert varit beredd att som så många andra förolyckade förevigt frysa fast vid berget.
Skicka en kommentar
<< Till början