Bittra upptäckter i skivsamlingen

Jag har alltid älskat musik och ofta snöat in på band eller musikstilar. Turnéaktuella Metallica är inga undantag. I början av 90-talet när de släppte sin massiva succéplatta Metallica (även kallat "The black album") hade jag sedan länge lyssnat in alla deras tidiga låtar, memorerat låttexter och faktasamlat nödvändig info som födelsedata, exakt var bandmedlemmen Cliff Burton förolyckades och kopplingarna till Megadeath. Jag har dessutom sett otaliga konsertvideos, sett dem live flera gånger och kan än idag citera långa strofer ur Fade to Black och känner igen Master of puppets på de inledande två takterna.

Kort sagt - jag kan mitt Metallica.

Men nånstans i bråkandet med Napster började de dock kännas lite giriga och gubbiga i sina alkoholdimmor. Så jag får väl erkänna att jag tappade Metallica-fokus där en stund. Jag kan inte replikerna från terapisessionerna utantill och jag vet inte exakt vad senaste plattan heter.

Men nu är de ju här igen - hjältarna. Kirk Hammet knider sin gura like old times, Lars Ulrich bankar sina baskaggar lika ursinnigt som då och James Hetfields varggrin är fortfarande lika skräckinjagande (att Jason Newsted inte är med gör liksom inte så mycket...). I avsaknad av konsertbiljett tänkte jag i alla fall ägna förmiddagen åt att lyssna på de där gamla skivorna, kanske frammana lite känslor från de där tjugonåntingåren.

Men skivorna går inte att hitta. De måste ju vara här... Jag har massa gammal nostalgi där i skivsamlingen, allt från Depeche tolvor på orange vinyl till Primal Scream till japanpressade Nevermind. En massa obskyr engelsk madchestermusik som Inspiral Carpets, James, Northside och Pink Floyds, The Cures, Mano Negras, Red Hot Chili Peppers alla album.

Sen finns där också pinsamheter som Milli Vanilli, Marie Fredriksson, Peter LeMarc och värst av allt Tomas Ledin! Förmodligen är den inte ens min, utan har blandats in från nån kompis eller pojkväns samling. Men ändå, min skatt (skivsamlingen) innehåller Tomas Ledin men inte ett spår av Metallica!

Det är bara att skriva på

stafettmotvåldtäkt.nu

p.s detta betyder inte att jag tagit upp bloggandet :)

Thinkerbell has left the building

Jag har bestämt mig för att sluta blogga. Om det blir ett permanent eller tillfälligt uppehåll får tiden utvisa.

Har du frivilligt haft dåligt sex nån gång?

Om ja - varför?

Tunnelbanenoja

Jag har fått en noja. Den går inte bort. Jag står på perrongen och väntar på röd linjes tunnelbana. Ser tåget närma sig över bron från Slussen och precis innan suget som blir av att tåget väller in vid perrongen hinner jag tänka "shit, nu kommer nån och puttar mig!". Det där har blivit en vana nu så innan jag ser tåget komma rullande över bron betraktar jag i smyg övriga på perrongen för att lista ut vem det är som kommer sätta den där stenhårda knuffen i ryggslutet.

Höga odds på den schletna alkisen. Fast det är ju bara fördomar, han håller sig ju knappt vaken. Och man vet ju hur snabba reflexer och tankar man har i det där apstadiet så innan han ens hunnit tänka tanken skulle jag vara långt borta.

Har ni sett American Psycho? Då vet ni att alla perfettos i hugo boss är tänkbara motorsågsmassakermän (massakrörer?). Har nåt flin förutom Nicholsons i The Shining etsat sig fast som ett vansinnesflin så är det Christian Bales i American Psycho. Så alla fåfänga, lagom solbrända aktiesnubbar med backslick är tänkbara kandidater till att ge mig samma öde som Fredrik Algernon.

Kanske är det nån av tonårsbrudarna i för obekväma kläder som i en imaginär catfight råkar ramla in i mig så jag tippar över kanten, ner i mörkret och dunk-dunket av tunnelbana möter människokropp?

Nä, förmodligen blir det den där krumryggade jävligt gamla tanten som får in stöten, bara för att hon obemärkt kan komma tillräckligt nära och sin skralhet till trots trycka till med den broddförsedda kryckan i rätt ögonblick. På pin ki, liksom.

Har livet blivit som du tänkt dig?

Alla var ju helt sega, så här kastar jag nu upp stafettpinnen igen. å hej å hå

Godtrogenheten och Ondskan

Som Godtrogenheten och Ondskan har de framställts i medierna. Stämmer den schablonbilden tror du?

Kärlek och kompromiss

Aurelia Plath i Kate Moses "Övervintring":
"Din far ockuperade matsalen för att skriva sina böcker om bin, under ett helt år ritade jag varje kväll ett schema över hur hans papper låg innan jag flyttade undan dem för att kunna duka till middag"

Mental note: Äktenskap är att kompromissa

Generationsklyftan

Jag är sämst på att gå och lägga mig i tid och sova lagom mycket. Man får inte ut mer av livet för att man sover för lite, man får inte mer uträttat för att man är vaken när andra sover. Dessutom är det farligt att sova för lite, man tänker dunkelt och dubbelt och gör en massa felval. Man säger konstiga saker, drabbas av afasi light och ordförrådet lägger sig på en treårings nivå. Man blir ful och blasé av att konstant sova för lite. Men varje natt hoar nattugglan och gör mig dum. Varje morgon när jag vaknar gör jag det på ren vilja, aldrig med känslan av att vara färdig med sömnen. Morgonbestyren sitter i ryggraden så det räcker att slå på de kroppsliga funktionerna. Nånstans vid Östermalmstorg vaknade hjärnan idag av ett skratt. Ett skratt från mitt eget inre. Är det inte fantastiskt roligt med alla dessa som formlösa tonårsgrabbar med designerjeansen på halv stång?

Jag har fattat (betänk att det ändå är 20 år sen jag själv klev in i tonåren) att man idag ska ha brallorna långt ner. De ska inte sitta i midjan eller åtsnörda under ölkaggen. Jag har fattat det, precis som att de vändbara michelintjocka mussepiggtröjorna var höjden av cool på åttiotalet, så jag tänker inte ifrågasätta eller dissa att det ska vara nedhasade brallor. Men hur funkar det egentligen? Brallorna sitter ju inte uppe på den som inte var några former. Och det verkar vara höjden av ocool att behöva rätta till eller dra upp brallorna om de hasar ner för långt. Hellre geishagång än byxupphalning.

Det som lockade mig till uppvaknande och skratt imorse var en ytterst cool kille med luggen omedvetet självmedvetet i ögona och brallornas linning på höftkulorna med dyrkallingarna väl syniga. Han ville hinna med tunnelbanan jag satt i (inte nödvändigtvis för att jag satt där, men ja ni fattar...) så det var till att springa nerför den stillastående rulltrappan. När kroppen kom i så häftig rörelse räckte inte höftkulornas lilla rundning att hålla brallorna på plats och eftersom det verkade vara viktigare att hinna med tricken med coolheten bevarad så fanns ingen annan nåd än att springa med spända skinkor. Springstilen blev allt annat än cool (har du dålig inlevelseförmåga så ställ dig nu upp, spänn skinkorna hårt och spring nerför en trappa med fortsatt spända skinkor) och väl innanför dörrarna med mer än hela kalsongen synlig så åkte handen bak och byxorna upp. Han tittade sig om, som för att försäkra sig om att coolheten trots byxhalning var oantastad. "Phew, bara den där trötta 30-taggaren som såg."

Morgonstund har inte alls guld i mund

Det lönar sig inte att vara morgonpigg.

Mental note