Upplyftande mardröm om döden

Jag hade en hemsk mardröm i natt. Det var jag och mormor. Vet inte var vi var, nåt vårdliknande ställe. Mormor hade ont, hon var svag och klagade över ont. Mormor som aldrig klagade, utan alltid var så tacksam för allt. Mormor som bevisligen var svag pga av sitt handikapp men inte så det syntes.

Mormor var inte sig själv - hon hade blivit någon annan. Hon var skumögd och berövad all värdighet. Jag tyckte synd om mormor. Jag tyckte illa om den hon blivit. Så långt från sig själv.

Då vaknade jag. Tänkte först lite olustigt på drömmen. Men sen blev jag alldeles varm inuti. Mormor dog inte utan värdighet, hon dog inte plågad av smärta. Hon dog mitt i livet. Det unnar jag henne, även om jag saknar henne så det gör ont.