Jag hinner inte är status

När jag var nyexad och nyanställd var kompiskretsens (dvs fd kursare) stora samtalsämne hur många timmar man jobbade och hur mycket påökt man skulle få. Allra coolast var man om man jobbade 60-70 timmar i veckan och dessutom behövde resa mycket i jobbet. Jag var lat redan då. Jag jobbade inga 60 timmar i veckan, men blev ändå hänförd av kollegornas prat om hur många timmar de jobbat övertid. Och var de rest, sovit på hotell, knappt hunnit hem för att tvätta och vattna krukväxterna. Det var så häftigt. Och det fanns så lite tid. Det var stress, högt tempo. Och pengar. Men så lite tid.

Lite tid var status, häftigt. Behövdes man så mycket på jobbet var man förmodligen rätt värdefull. Men vilka losers. De som inte snabbt fattade att det knappast är coolt att jobba 60-70 timmar för en fyrtiotimmarstjänst blev istället snabbt utbrända.

Det är fortfarande coolt att ha för mycket att göra, jobba mycket och alltid ha en fulltecknad kalender. Jag fattar inte varför. Men det har blivit status att vara upptagen. Busy, för viktig för att syssla med allt sånt där vanligt. Som att prata, städa, påta i trädgården, ta en kvällspromenad, laga mat, träna, äta gott och umgås.

Och varför har folk så lite tid? De måste jobba så mycket så de hinner inte. Fast titta på dålig tv finns det alltid tid för. För det är viktigt (tid att göra nästintill ingenting alltså). Och det är ju det det handlar om - att göra saker och ting viktiga. Det är då de får plats i vårt hektiska liv.

Börja planera. Dygnet har 24 timmar, du behöver sova 8 av dem och har du heltidsarbete går 8 timmar till bort. Kvarstår: 8 timmar. Varje vardag. Du kommer hinna både träna, träffa kompisarna, fylla i dagislappar och mangla tvätt om du bara planerar.