Inte negga

Det var skittrist väder idag. Grått, dimmigt och knappt mer än ledljus ute Visserligen har jag mycket på jobbet nu så jag hinner inte filosofera så mycket över vädrets makt att försätta mig i än mer neggig sinnesstämning. Men ibland när jag är riktigt neggig tänker jag på nåt barnen sagt eller gjort. Då åker smilbanden upp igen i nån slags fånig ömhet och stolthet.

Här är en liten söt historia från mellandagarna:

F: Mamma, varför åkte J till sina föräldrar för att kolla på Kalle Anka på julafton?

J är ca 35 år äldre än F och det var tydligen roligt/annorlunda att en vuxen skulle åka till sin mamma&pappa och titta på barnprogram.

M: Jo, du vet när jag och pappa och J var små då var det inte tecknat på TV så ofta. När vi var små fanns ingen disneykanal och barnprogram var det bara en gång på dagen.

F: Aha. Men varför åkte J till sina föräldrar då?

M: Så när det var Kalle Anka på julafton var det väldigt speciellt. Och man tittade allihopa. Det är nog därför J vill göra det med sina föräldrar - nu också.

F: Hm

M: Och vet du vad? När jag och H (min bror) var små brukade vi titta på ett program som hette Gomorron Sverige som var jättetråkigt, men vi tittade på det hela tiden för vi visste att nånstans i mitten var det Hacke Hackspett i 5 minuter.

F skakar på huvet och säger till lillebroren (utan att jag ska höra): Nu tror jag att mamma skojar.

Ja, det är bara att inse. Man är född nångång på stenåldern *stön*