Nu fortsätter jag kalla mig feminist!

Jag är senfärdig feminist. Inte förrän jag fick barn som började på dagis och jag stenhårt ramlade in i de gamla könsroller med mamma som den första föräldern insåg jag hur fel vi tänkt och gjort.

Jag läste Nina Björks Under det rosa täcket. Jag läste Fittstim och igenkänningen var hög. Jag tog del av statistik om mäns våld mot kvinnor (och män), löneutveckling, pensionsavsättningar och fann en massa orättvisa enbart härledd till kön. Jag blev arg, men också väldigt målmedeveten.

Jag blev feminist och många är de gånger jag velat ta av mig de där glasögonen som inte bara öppnar upp utan också gör tillvaron rätt jobbig att hantera ibland.

Jag ifrågasatte varför förskolan inte har jämställdhetsplaner och blev bemött med suckar och "jamen, flickor och pojkar ÄR ju olika".
Jag ifrågasatte varför jag som har en utbildning tjänar mindre än min man som inte har nån utbildning.
Jag ifrågasatte hur det kommer sig att flickor presterar bättre än pojkar i skolan trots att pojkarna får fler mer uppmärksamhet och har lägre krav.
Jag ifrågasatte varför män gör mindre hushållsarbete än sin kvinna - trots att båda jobbar heltid.
Jag ifrågasatte varför så få pappor tar ut föräldraledighet.
Jag ifrågasatte varför min 5åriga dotter ska ha tryck på byxbaken där det står "eat me" medan min son ska ha en spindelmannentröja med "kabom!" tryckt i yviga bokstäver.
Jag ifrågasatte vems valfrihet en indivudualiserad föräldraförsäkring egentligen hotar.
Jag ifrågasatte varför en subventionering av hushållsnära tjänster skulle göra något för jämställdheten.

Jag ifrågasatte OCKSÅ varför män förutses vara våldsbenägna kåtmonster som ibland inte kan värja sig från sina lustar till kvinnokroppar. Jag ifrågasatte OCKSÅ varför en del män blir så känslomässigt handikappade att de i brist på känslomässiga ventiler tar sitt liv. Jag ifrågasatte OCKSÅ varför pojkar ses som "bråkiga" medan tjejer kivas och inte kan umgås annat än i par. Jag ifrågasatte OCKSÅ varför många myndigheter och institutioner ser en pappa som en andra förälder.

Jag ifrågasatte allt, och hamnade i oändliga diskussioner om varför jag kallar mig feminist istället för humanist, varför jag hatar män, varför jag vill tvinga familjer till sämre ekonomi, varför jag tycker män är djur, varför jag inte vill bejaka min kvinnlighet, varför män är skyldiga till att det ser ut som det gör.

Alla dessa (ibland tröttsamma) diskussioner gav bara mer övertygelse om varför jag är feminist. (och nej, jag tänker inte dra valsen om att jag visst älskar män, gärna har kjol, gillar smink, inte tänker hugga av manliga könsorgan...) Jag är feminist för att bekämpa de rådande könsrollsmönster och maktstrukturer som så orättvist gör våra livsval så snäva. Ingen annan -ism gör det.

Feminismen är nu, år 2006, inte en kvinnokamp. Den är en kamp för mäns och kvinnors lika rätt att vara sig själva och utifrån kompetens och intressen göra sina val.

Låt oss nu avsluta det här könskriget som egentligen aldrig startat (annat än i media) och inse att vi måste få män och kvinnor med på båten. Det finns defacto massor av diskriminerande strukturer i vårt samhälle. Att erkänna att strukturerna finns kräver inte att man hittar en skyldig att peka ut. Det kräver att man gör något åt dem.

När man väl satt på sig de feministiska glasögonen kan man inte ta av dem. Det är inte dags att ge upp. Det är dags att återta ordet feminist och fylla det med ett rättvist innehåll.