I denna ljuva våldtäktstid

Tiderna är som de är. Så jag rekommenderar lite läsning. Nödvändig läsning. En del kallar den feministisk toklitteratur. Katarina Wennstam är hårdnackad fakta och lika lite toklitteratur som Kerouac eller Hemingway.

Aldrig har jag mått så illa av en bok. Likhet inför lagen - det tror vi på eller hur? Efter den här boken vet du att våldtagna tjejer inte behandlas värdigt utan våldtas och förnedras även av polisens förhörsledare, advokater, media och rättens nämndemän. Du vet hur killar, män och samhället i stort ser på tjejer med kortkort, string och kraftig sminkning. Du kommer önska att du inte visste det. Flickan och Skulden

Jag sitter på tåget hem. Tårar av vanmakt tränger sig upp. Det går inte att värja sig. Hur kan unga killar tycka det är sexigt att gangbanga en däckad tjej? (Det tycker dom inte, oftast kan de inte ens få upp den än mindre få utlösning.) Hur kan en helt vanlig familjefar sprida skräck i en hel stad? Vad finns i huvudet på en som kör upp en flaska hårspray i en flickas underliv? Hur kan 7 (eller fler) mer eller mindre för kvinnan okända män ostraffat ha sex med en kvinna som enligt uppskattningar har 2.28 promille alkohol i blodet? Varför tror killar att tjejer gillar att få sina underliv så mörbultade att spiralen hamnar på sned och det blöder ur både ändtarm och vagina?

Här är Wennstam något viktigt på spåren - varför utgår samhällets syn på våldtäkt från kvinnan? Varför handlar det om att kvinnan måste bevisa att hon INTE ville? Varför kan det inte handla om att männen måste bevisa ATT hon ville? Varför utgår inte våldtäktsproblematiken från gärningsmännen? Det är ju de som är sjuka, har en snedvriden kvinnosyn och som njuter av att plåga och förnedra kvinnor.

Finns det hopp om manligheten? Jag vet inte.
En riktig våldtäktsman