Fruktat samtal

Häromdagen när jag satt i väntrummet hos Folktandvården ringde det på min telefon. Det ringer sällan och alltid när det ringer oväntat (dvs typ varenda gång :) så går min kropp in i beredskapsläge. Vem har nu dött? Hur illa skadad är hon? Hur länge har han varit försvunnen?

Nu när det ringde hos folktandvården såg jag direkt att det var ett samtal från förskolan. De mest fruktade samtalen. Jag svarade darrande och hör Birgittas otroligt lugna och metodiska röst.

Birgitta: "Hej, det är Birgitta från förskolan"
Jag: (jaja, kom till saken..!) "Hej"
Birgitta: "Sitter du i bilen, kan du köra åt sidan i så fall?"
Jag: (ånej! varför ska jag köra till kanten? nu är det nåt allvarligt.) "Nej, jag sitter och väntar på..."
Birgitta: "Jag frågar för att det kanske inte är så lämpligt att köra bil och..."
Jag: (vad kan ha hänt?!, har F ramlat? kräkits? säg nåt!) "Jag är inte i bilen."
Birgitta: "OK, vad bra. Jo, det var ju så att - vänta nu kommer kaffet"
Jag: (mitt barn har antagligen fått en vass pinne rakt genom magen, ramlat från taket, slagit ur alla tänderna och hon bryr sig om kaffe!)
Birgitta: "...vi pratade ju om semestern"
Jag: (är hon helt sjuk, varför prata om sommarsemestern när mitt barn just har dött!?) "Jaha, just det. Är det ok vecka 29?"
Birgitta: "Ja, det går så bra så."
Jag: (mina barn lever fan vad jag är lycklig och jäklars vilket bra dagis vi har) "OK, vad bra."

* Birgitta heter egentligen något annat. Allt annat är sant.